Reaktion efter diabetesdiagnos
Att få diagnosen diabetes mellitus innebär förändringar i vardagen men också förändringar av den egna självbilden.
Hur du upplever och hanterar din diabetes beror till stor del på om det är diabetes typ 1 eller 2 samt när i livet du får den, hur sjukdomen utvecklas och omgivningens bemötande. Att komma till insikt om sin diabetes kan vara en omtumlande upplevelse. Även anhöriga står inför utmaningar som kan föra med sig stress och oro.
En gemenskap med andra i liknande situation ger ofta styrka, kunskap och ett givande erfarenhetsutbyte. Du är inte ensam.
Krisreaktioner
En kronisk sjukdom belastar ofta psyket på något sätt. Nedanstående faser gäller generellt i de flesta fall av krisbearbetning.
Det finns mycket stöd och hjälp att få. Tveka inte att ta kontakt med till exempel en kurator eller din diabetessjuksköterska.
Chockfasen
Första tiden efter diagnosen är påfrestande. Man försöker på olika sätt hålla verkligheten ifrån sig. Ofta försöker man skydda sig genom att till exempel intala sig att det nog går över, att ingenting har hänt.
Man förnekar den psykiska smärtan och ibland inträder en känslomässig förlamning som gör att man inte verkar bry sig. Inre kaos tar stor plats i psyket. Det gör att man inte är mottaglig för all information man får om diabetes. Chockfasen, även kallad akut fas, går oftast över efter några timmar.
Reaktionsfasen
När man inte längre kan hålla verkligheten ifrån sig, utan blir tvungen att inse att det som hänt faktiskt har hänt, kommer reaktionsfasen. Då framträder den psykiska smärtan. Vanliga reaktioner är att man känner sig sorgsen, arg, övergiven och upplever skuld och självförakt. Man kan också få psykosomatiska symtom på grund av att det utsöndras mer stresshormon.
Det är viktigt att man under den här tiden, som brukar vara i 4-6 veckor, tillåts att känna det man känner för att kunna gå vidare i processen. Då minskar förnekandet och man tillåter sig att bearbeta smärtan istället för att stänga in den.
Bearbetningsfasen
I nästa fas bearbetar man det som hänt för att kunna acceptera det, även om man fortfarande sörjer förlusten av att inte vara lika frisk som förut. Man omvärderar självklarheter och börjar planera framtiden utifrån rådande omständigheter. Nu är man också mer mottaglig för information och rådgivning.
Eftersom diabetes är en dold sjukdom och kan förnekas, är det lätt att fastna i bearbetningsfasen. Konsekvensen kan då bli att motivationsutvecklingen ersätts av kontrollbehov, trots, perfektionism, flyktbenägenhet, tvångsmässighet eller anorexi/bulimi.
Nyorienteringsfasen
Krisens sista fas är nyorienteringsfasen. Det är den slutgiltiga återhämtningen. När man nått hit upplever man också stärkt självkänsla. Man har fått en sund kontroll över sitt nya liv, och lever med sin diabetes och inte mot den.
Du är inte ensam!
Livet är inte alltid lätt men det blir lättare tillsammans! Det kan kännas tryggt att veta att du inte är ensam i din situation, det finns många andra som upplever liknande saker som du gör.