Fler ansikten om livet med diabetes
Diabetes har många ansikten
Det här är Diabetes Stockholms kampanj inför valet 2026. Kampanjen belyser diabetes ur flera perspektiv. Hur olika sjukdomen kan te sig och hur olika personers liv påverkas. Du får möta olika personer med deras utmaningar, förutsättningar och möjligheter.
Vad händer om det blir krig?
Kajsa, 35, om typ 1-diabetes
Jag har ett nödkit hemma, en väska med insulin, sprutor/pennor, blodsocker-mätare, extra batterier, druvsocker och snabba kolhydrater. Det är tungt och oroande att hela tiden höra att vi kan hamna i en kris eller krig i närtid. Många av oss med diabetes minns pandemin. Den stress och förvirring som rådde angående insulin och om det riskerade att bli brist, vill verkligen inte hamna där igen.
Vad behöver vi känna till:
Att leva med diabetes under pandemin innebar en ökad risk för allvarlig sjukdom vid covid-19-infektion, särskilt vid dålig blodsockerkontroll, hög ålder eller komorbiditet. Dock gav den oss lärdomar inför framtida kriser av olika slag. Det var en stor utmaning för många. Till exempel ger ökad stress, risk för högt blodsocker och det kan då krävas mer insulin. Efter pandemin har vi blivit medvetna om att det krävs planering och strategier när det gäller beredskap både på nationell och regional nivå. För ett år sedan kom Socialstyrelsen med en ny rekommendation. Alla som har långvarig läkemedelsbehandling bör ha läkemedel och hjälpmedel som räcker minst en månad hemma. Om alla har ett lager för en månad hemma så ökar samhällets möjligheter att hantera en kris. I ett kylskåp är hållbarheten två år för insulin, annars en månad i rumstemperatur. Med medicintekniska hjälpmedel kan det vara svårare. Regionerna bestämmer hur ofta pumpar och CGM får beställas, och det tillåts normalt inte nya uttag förrän de tidigare nästan har använts färdigt, eftersom produkterna är dyra. Regionerna vill undvika att hjälpmedel läggs på lager för att sedan kasseras utan att användas när nya modeller kommer.
Vad behöver vara på plats:
Läkemedelsverket har enligt förslag från mars 2026 i uppdrag att kunna fatta beslut om tvingande fördelning och omfördelning av läkemedel när det är nödvändigt för att säkerställa att de läkemedel som finns når de patienter som behöver de mest. Förslaget innebär också att läkemedel ska kunna omfördelas från vårdavdelningar vid ett sjukhus till ett annat sjukhus när behovet är större där. När det gäller regionerna ska de ta över ansvaret och ha tre månaders beredskap för vissa läkemedel, däribland insulin och insulinpumpar. Vid långvarig kris, över tre månader, går ansvaret över till staten som ska upprätta beredskapslager. I detta arbete ser vi det som viktigt att dialog förs med patientorganisationer likt vår.
Vi föreslår:
- Involvera patientorganisationer i beredskapsarbetet gärna genom NSPL, (vilket är samtliga 21 regioner i samverkan inför och under höjd beredskap och krig.)
- Använd oss för att få ut korrekt information för att lättare nå de som lever med diabetes.
- Regelbunden information och dialog med regionens ansvariga vid kris.
- Att regionen hittar en bra form att säkerställa tillgång till medicintekniska hjälpmedel.
Hur kunde det gå så fort?
Lennart 75, typ 2-diabetes sedan 20 år:
Jag fick en chock när jag upptäckte att jag hade ett fotsår, hur kunde det gå så fort?
Jag bor ensam i en lägenhet och har hjälp från hemtjänst bland annat med dusch på grund av balansproblem. De tittar inte på mina fötter. Vårdcentralen har ansvar för min diabetes, men jag går även på hjärtmottagningen på sjukhuset för mina hjärtproblem. Ingen har sagt att jag måste undersöka mina fötter, eller ha koll på dem trots att jag träffar så många olika inom personalen.
Vad behöver vi känna till:
Det finns brister i fotsjukvården bland annat när det gäller ansvarsfrågan som är oklar, vilket riskerar att leda till att små problem kan bli stora. Sköra personer – både äldre och yngre med kroniska sjukdomar – kan utveckla fotsår fort, något som kan förebyggas. I dag avgörs tillgången till hjälp ofta av vilken enhet du är listat på och tolkningen som en verksamhetschef gör. Det är varken jämlikt eller patientsäkert. Trots att många äldre har hjälp av hemtjänst och hemsjukvård kan fötterna glömmas eller förväntas att personen själv tar ansvar för, så är det ofta inte. Mellan besöken i vården kan ett sår lätt uppstå som skulle gå att undvikas med en bättre struktur och där det är tydligt vem som har ansvar.
Vad behöver vara på plats:
I primärvården ska personer med diabetes få sina fötter regelbundet och ordentligt undersökta och det ska göras en fotstatus. Den som undersöker ska bedöma behov av avlastande material, utvärdera effekterna, ge återkommande och individanpassad information/rådgivning om egenvård. Informationen ska omfatta hygien, egen inspektion av fötterna och basal fotvård som själv kan utföras. Vid försämrad status och vid sår på foten ska läkare eller fotvårdsteam konsulteras omgående för nya bedömningar.
Vi föreslår:
- Höj kompetensen för de som arbetar med medicinsk fotsjukvård inom primärvården och kravet ska vara minst en 1-årig YH-utbildning till medicinsk fotterapeut.
- Alla med diabetes ska få sina fötter undersökta minst 1 g/år.
- Ge ingående information till patienten om hur de undersöker sina fötter och vilken egenvård som krävs.
- Skapa förutsättningar till digital rådgivning med bilder för personer med diabetes vid oro på grund av förändringar i fotstatusen.
Jag blir inte förstådd
Germaine 68 år typ 2-diabetes:
- Jag förstår inte vad de säger och de förstår inte mig.
Det är inte så lätt att få diabetes och vara från en annan kultur. Jag har så många frågor men blir inte förstådd. När jag fick min diabetes fick jag ingen speciell information, lite tips och de sa att jag måste sköta mig själv. Tänka på att äta nyttigt och röra på mig, promenera och så.
Vad behöver vi känna till:
I Sverige tycks dock inte incidensen (nya fall) för diabetes öka, och prevalensen (totala andelen) ligger relativt stabilt på 5 procent [3]. De senaste decennierna har Sveriges befolkning förändrats över tid. I dag är en av fem svenska medborgare född utomlands, och de största invandrargrupperna har sitt ursprung i framför allt Mellanöstern. Populationsbaserade studier som genomförts i Sverige har visat att icke-västerländska immigranter har dubbelt så hög risk att utveckla typ 2-diabetes och att drabbas vid betydligt lägre åldrar än icke invandrade svenskar. De bekräftas av olika studier som visar att det är betydligt högre risk för personer med bakgrund i framför allt Mellanöstern, Turkiet och Iran att utveckla typ 2- diabetes än för personer med rötter i Sverige. Skillnaden kan vara upp till tre gånger högre enligt vissa studier.
Det kan vara svårt att ta till sig råd om att ändra livsstil. Särskilt svårt kan det vara för den som befinner sig i ett nytt land, enligt flera läkare. Det är inte bara språket som är problem utan vi tänker och pratar om sjukdomar på olika sätt. Att träna och röra på sig känns inte alltid naturligt och något vuxna gör.
Vad behöver vara på plats:
För dem som har sjukdomen gäller det att så tidigt som möjligt bromsa den genom att ändra kosten och motionera. Men det kan vara extra svårt om man har bakgrund i ett annat land och inte kan språket. Vi behöver arbeta mer uppsökande i samverkan med föreningar, trossamfund, kommunernas verksamheter och med det lokala näringslivet, för att nå grupper som inte naturligt söker sig till vården.
Vi föreslår:
- Bättre information på flera språk så att alla kan förstå
- Bättre mångkulturell kompetens inom diabetesvården
- Se till att vårdbesöken blir mer personcentrerade
- Skapa arbetssätt för att nå fler utlandsfödda med hög risk att utveckla diabetes.
