Föreningen hotas av uteslutning

Mitt i pågående medlemsvärvningskampanj hotar Svenska diabetesförbundets ledning att utesluta Storstockholms diabetesförening, SSDF ur förbundet. Man har ledsnat på att föreningen inte rättar in sig i ledet.

På förbundets ordförandekonferens 8-9 november i Saltsjöbaden, sa sig förbundsledningen vilja ha råd av det cirka hundratalet ordföranden i lokal- och länsföreningar, som bänkat sig i konferenssalen: Ska frågan om uteslutning av Storstockholms diabetesförening tas upp på riksstämman i höst?

Genom att tillåta människor att vara medlemmar i föreningen utan obligatorisk anslutning till förbundet, anses föreningen bryta mot förbundets stadgar som antogs vid riksstämman 2006. Och förbundet förlorar 230 000 kr per år i inkomst.

Beslutet om frivillig anslutning togs 2005 och hade rötter i gamla konflikter och då rådande farhågor, se artikel intill.

Ärvt problem

Inge-Britt Lundin, ordförande i SSDF, talade i sitt inledningsanförande om hur hon "ärvt denna problembild". Hon hade vid sitt tillträde varit övertygad om att kunna lösa frågan tillsammans med Margareta Nilsson, ordförande i Svenska diabetesförbundet.

–  Att alla ska vara medlemmar i förbundet är självklart, tycker jag, sa Inge-Britt.

Men vid de diskussioner som förts mellan föreningens och förbundets verkställande utskott om att ansluta de 2 300 medlemmar som står utanför, har inte getts något förhandlingsutrymme, enligt Inge-Britt Lundin.

– Som Margareta ordagrant sa vid vårt sista möte: 'Antingen betalar de eller också slänger ni ut dem'.

Det bekräftades av förbundsledamoten Fredrik Löndahl.  

– Jag vet inte vad vi skulle ha förhandlat om.

De medlemmar det handlar om är i huvudsak pensionärer med typ 2-diabetes och den grupp som enligt undersökningar får otillräcklig vård, fortsatte Inge-Britt. Att på ett bräde begära hundra kronor mer varje år skulle få många att hoppa av.

– Vi kan inte med gott samvete slänga ut dem i kylan, vi värnar om våra medlemmar. Internt har vi diskuterat att kunna fasa in dem under ett antal år. Att ansluta nya medlemmar till förbundet är inga problem.

Som bevis på viljan att samarbeta pekade Inge-Britt bland annat på den stadgekommitté som föreningen tillsatte på senaste årsmötet för "att göra föreningens stadgar kompatibla med förbundets".

Upp i talarstolen klev sedan den ene ordföranden efter den andre, flertalet med tydliga uppdrag från sina respektive styrelser.

Nå'n jävla ordning

I Norrbotten var föreningarna helt överens om att föreslå förbundet att ta upp uteslutningen av Stockholm på riksstämman.

– De säger att vi skapar en spricka, men vi har ju redan en. Nå'n jävla ordning får det vara i förbundet, dundrade Sven Georén, ordförande i länsföreningen i Norrbotten.

Andra manade istället till att "ta Inge-Britts utsträckta hand" och lösa frågan genom samtal.

Det radikalaste förslaget kom från Lars Kronqvist, ordförande i Borås med omnejd: Tillsätt en oberoende medlingskommission utan kopplingar till vare sig förbundet eller föreningen, precis som man gör vid arbetsmarknadskonflikter.

Hans Ernholm, ordförande i Västra Götaland, hakade på och föreslog dessutom att Stockholmsföreningen ansluter sina medlemmar vid nästa årsmöte men ger dem anstånd med full betalning i två, tre år framåt. Det fick den skränigaste delen av publiken att ropa "Nej, nej, det var dåligt". 

Inge-Britt Lundin drämde till slut i med att "det är klart som korvspad" att SSDF klarar sig utan förbundet, men upprepade viljan att stanna kvar.

Avslutningsvis sammanfattade Margareta Nilsson debatten:

– Jag uppfattar det som att vi har fått i uppdrag och råd att sitta ned tillsammans. Om vi inte kommer till medling eller resultat, då lägger vi förslag om uteslutning på riksstämman.

Inge-Britt Lundin, vad händer nu?

– Nu får vi vänta på att Margareta hör av sig och se om förbundet vill förhandla eller bara fortsätta att komma med diktat.

SUSANNA PAGELS OCH MARIA SJöSTRöM

Ur Leva med Diabetes nummer 8 2008