Typ 1-diabetiker får typ 2-symptom

Även typ 1-diabetiker utvecklar metabolt syndrom – vilket ökar risken för diabeteskomplikationer.

På senare år har det uppmärksammats att allt fler personer med diabetes typ 1 utvecklar metabolt syndrom – ett samlingsnamn för ett antal faktorer som ökar risken för insjuknande i hjärt- kärlsjukdom.

Eftersom övervikt och fetma blir allt vanligare världen över, är det heller inte konstigt att även personer med diabetes typ 1 utvecklar metabolt syndrom.
– I Finland har man sett att nästan 40 procent av personer med typ 1-diabetes utvecklar metabolt syndrom, säger Kerstin Brismar, professor vid Karolinska Institutet.
– Det är också min erfarenhet som läkare, att detta har ökat de senaste 30–40 åren. Det har förmodligen med vår livsstil att göra – att vi äter och stressar för mycket, och rör på oss för lite, säger hon.

Det är lätt hänt att äta sig till metabolt syndrom. Högre intag av kalorier leder till att personen går upp i vikt och utvecklar bukfetma. Det i sin tur leder till insulinresistens, högt blodtryck, blodfettsrubbningar och högt blodsocker. Och då behöver diabetikern mer insulin, vilket ökar risken för ännu större viktuppgång.
– Det blir en ond cirkel, som är svår att komma ur, säger Kerstin Brismar.

Diabetes typ 1 är en autoimmun sjukdom som innebär att kroppens eget immunsystem inriktar sig mot vissa av kroppens egna celler. Antikroppar som ska skydda, gör i stället skada. De insulinproducerande cellerna i bukspottkörteln angrips och förstörs. Kroppen klarar inte längre av att producera insulin, vilket leder till att sockret stannar kvar i blodet och blodsockernivån stiger.

Diabetes typ 2 är å andra sidan en endokrin sjukdom som beror på dysfunktionella hormonkörtlar. En person med diabetes typ 2 har begränsad förmåga att utsöndra insulin när sockret stiger, och utvecklar resistens mot insulin – ett tillstånd där kroppen behöver mycket mer insulin för att få jämnt blodsocker.

Metabolt syndrom är ett samlingsnamn för ett antal faktorer, med bukfetma som den centrala riskfaktorn. En person ska ha minst två av kännetecknen, utöver bukfetma, för att diagnostiseras med metabolt syndrom. Många personer med diabetes typ 2 har metabolt syndrom. Men de som har metabolt syndrom, fast utan högt blodsocker, diagnostiseras inte med diabetes typ 2. Dock löper de naturligtvis risk att också utveckla problem med nedsatt glukostolerans och därmed också att få diabetes typ 2.

Kännetecknen som ingår i det metabola syndromet är: 

• ​ Bukfetma
• Förhöjd mängd triglycerider, det vill säga förhöjda blodfetter
• Låga värden av det goda HDL-kolesterolet
• Högt blodtryck
• Insulinresistens
• Blodsocker högre än 5, 5 mmol/l 

En tysk undersökning, som publicerades i tidskriften Diabetes Research and Clinical Practice förra året, visade att över 25 procent av drygt 31 000 patienter med diabetes typ 1 (alla äldre än 18 år) hade utvecklat metabolt syndrom. Bland dem hade också markant fler drabbats av diabeteskomplikationer. Åtta procent av dem som hade diabetes typ 1 och metabolt syndrom, hade någon typ av hjärtsjukdom. För de personer med diabetes typ 1 som inte utvecklat metabolt syndrom, hade endast tre procent utvecklat någon form av hjärtsjukdom. 
Stroke var mer än dubbelt så vanligt hos dem med metabolt syndrom: 3,6 procent jämfört med 1,6 procent. För fotskador var siffrorna 5,5 istället för 2,1 procent. För ögonkomplikationer: 32,4 jämfört med 21,7 procent. Njurkomplikationer: 28,3 istället för 17,8 procent.
– Det är farligt för vem som helst att utveckla metabolt syndrom, men det är särskilt farligt för personer med diabetes typ 1, eftersom risken för diabeteskomplikationer ökar. Därför bör personer med diabetes typ 1, i så stor utsträckning som möjligt, undvika det metabola syndromets riskfaktorer: bukfetma, högt blodtryck, förhöjda blodfetter och låga värden av det goda HDL-kolesterolet, säger Kerstin Brismar.

Receptet för typ 1-diabetiker att undvika metabolt syndrom är lika enkelt som det är svårt: att äta färre och bättre kalorier, och motionera mer.
– Men man ska också veta att genetiken spelar in i hur våra kroppar reagerar på mat och motion. Alla kroppar reagerar inte exakt likadant, säger Kerstin Brismar.

Vad gäller matintaget så är forskningen överens om att mängden kalorier som vi stoppar i oss, i förhållande till vad vi förbrukar, är avgörande. Får vi i oss för många kalorier blir vi feta och sjuka. Därutöver spelar det så klart också en stor roll vilken slags kalorier vi äter. 
Kostforskningen i världen är inte särskilt omfattande, så några helt entydiga svar att finna inom forskningen finns inte. Men de allra flesta är överens om att socker och snabba kolhydrater från raffinerade spannmål bör undvikas, eftersom de ökar blodsockret och insulinbehovet. De ger också dålig utdelning i mättnadskänsla. Högt blodsocker ger ”sockerförgiftning”, kan man säga, vilket innebär att insulineffekten blockeras och man blir insulinresistent.
Enkelomättat fett är att föredra framför mättat fett – det finns i bland annat olivolja och rapsolja. 
Transfetter, som framför allt bildas vid industriellt framtagen mat och som kan hittas i pommes frites eller i snabbmatsförpackningen i livsmedelsaffärerna, bör inte stoppas i munnen alls.

När det gäller att motivera sig till att motionera, kan det vara gott att ha med sig att motion inte bara kan resultera i viktnedgång. Även om man inte lyckas gå ned i vikt har motionen gynnsamma effekter på hälsan. Många studier där man jämfört stillasittande personer med övervikt och fetma, med lika överviktiga och feta personer som motionerar, visar det sig att de som motionerar regelbundet löper en avsevärt lägre risk att bli sjuka. Anledningen är att det händer bra saker i kroppen när vi rör på oss. Till exempel blir det lättare för levern att producera det goda HDL-kolesterolet om vi är fysiskt aktiva. Flera faktorer i kroppen påverkas på ett sådant sätt att vi får högre välbefinnande. Vi mår kort sagt bättre av motion, även om det inte ger synliga resultat på vågen. 

För personer med diabetes typ 1 som utvecklar metabolt syndrom, visar det sig också att de som klarar sig bäst från diabeteskomplikationer är de som har ett välkontrollerat HbA1c, långtidsblodsocker. 

När forskarna i den tyska undersökningen som refereras till ovan, tittade på dem som hade ett HbA1c under 53 – var skillnaderna mellan de som hade metabolt syndrom eller inte, inte lika dramatiska. 
– Det bästa skyddet mot skador på kärl och nerver, är ett bra blodsocker, säger Kerstin Brismar. Men man får inte glömma bort de andra  riskfaktorerna. Det är också viktigt att ha bra blodtryck och blodfetter.

Forskning – bland annat från den danska Steno-2-studien – visar att en intensiv behandling för att sänka högt blodtryck och höga blodfetter, också markant minskar risken för diabeteskomplikationer.
– Man ska i så stor utsträckning som möjligt behandla och påverka samtliga kännetecken i det metabola syndromet. Detta minskar risken för komplikationer, säger Kerstin Brismar.

Text: Bruno Lundgren Illustration: Edicorp