Tränar jämt!

Anna Paues tränar jämt. Förra året cyklade hon 700 mil och åkte 235 mil på långfärdsskridskor. Hennes inställning är att diabetesen inte ska hindra henne.
– Jag tackar diabetesen för att jag har fått fart på träningen, säger hon.

Jag klarade det på under 24 timmar! Det säger Anna Paues – och menar att hon genomfört en klassiker på sammanlagt under 24 timmar. Det betyder att 48-åriga Anna Paues, som diagnostiserades med diabetes typ 1 för 25 år sedan, kan stoltsera med att ha gjort en Superklassiker. Det innebär att genomföra en Klassiker under ett och samma år på den sammanlagda tiden under 24 timmar, för damer.

En Klassiker består av Vasaloppet, Vätternrundan, Lidingöloppet samt Vansbrosimningen. Alltså 9 mil på skidor, 30 mil i cykelsadel, 3 mil terränglöpning plus 3 kilometer simning i iskalla Västerdalälven och Vanån.
– Jag vill inte att min diabetes ska begränsa mig. Så farligt är det inte med diabetes, att man inte kan delta i olika lopp, tycker jag. Det verkar vara värre att vara till exempel glutenintolerant, då måste man tänka hela tiden på vad man ska äta. Det behöver inte jag.

Men hon måste vara noggrann och planerande, säger hon. Och även när hon är det, kan sjukdomen ofta göra sig påmind när hon inte vill. Under Klassikern var det under Vätternrundan som hennes sjukdom gjorde sig mest påmind.
– Jag låg på 7 på morgonen och tog min vanliga dos insulin. När jag mätte precis innan starten hade det stigit lite, men jag tänkte att insulinet antagligen inte verkat än. Vad jag inte förstod då var att jag var nervös.

Stressen orsakade ett adrenalinpåslag vilket gjorde att hon fick högre blodsocker än normalt. Och eftersom hon är snabb cyklar hon således med ett snabbt gäng. De turas om att lägga sig i täten och dra. Den som inte hänger med måste släppa klungan, vilket ingen vill göra i första taget.

Att haka på ett snabbt gäng innebär också vanligen att man inte stannar vid kontrollerna. I Anna Paues klunga hade man kommit överens om att göra endast tre stopp, på fem minuter, tio minuter och den sista på fem minuter igen.
– Det första stoppet skulle inte vara förrän efter två timmar. Det kändes som att cykla i en tunnel. Eller som att vara bakis.

När Anna Paues tävlar har hon sin CGM (kontinuerlig blodsockermätare) hängande i ett snöre om halsen, innanför kläderna. Hon plockar upp mätaren med vänsterhanden och mäter genom att trycka den mot sensorn som hon har på högerarmen. På längdskidor är det svårare, då blir det för bökigt att mäta med CGM:en, när man har händerna insnärjda med handskar och stavar.

CGM:en mäter med en fördröjning på 20 till 30 minuter, vilket gör att när Anna kommer till första stoppet där på Vätternrundan, vill hon mäta med sticka. Hon litar inte på att 20 mmol/l som CGM:en visar, är korrekt. Hon har ju endast några minuter på sig, och är stressad att inte hinna med att både äta, springa på bajamajan, och dessutom medicinera. Hon börjar med blodprovet.
– Men jag var ju så svettig så att blodet flöt ut på fingret. Jag tror jag fick sticka fyra gånger innan det blev bra.
Stickan visar att blodsockret hunnit sjunka till 14 mmol/l. Efter några stressiga minuter får hon ändå ordning på medicineringen. Sen är det upp på cykeln igen, för att inte gänget ska dra iväg utan henne.

– Men jag hann ju inte äta. Och jag kan bli väldigt låg om jag inte äter...

På cykeln får hon i stället göra bruk av sina välfyllda lager av druvsocker och gel – i väntan på nästa stop, några timmar senare.
– Gel funkar snabbast, men det är så äckligt! Jag föredrar russin och Dextrosol.

Resten av loppet funkar utmärkt för henne.

Men även årets upplaga av Vätternrundan spelade henne ett spratt. Halvvägs in i loppet känner hon sig lite hög. Typiskt nog händer just då en incident med en bilist som tränger sig in i klungan. Anna och ytterligare en cyklist får bilen framför sig. Samtidigt som hon tänker: ”bara inte bilen svänger vänster nu”, så svänger den, just det, till vänster. För att undvika en krock tvingas hon vika ned cykeln och hänga med i den skarpa svängen – och den övriga klungan försvinner bort.

Muttrande sätter de efter.
– Vi försöker ju köra ifatt. Och sedan ser vi dem 200 meter framför oss.
Anna tar i för att försöka ta igen försprånget.
– Jag glömmer att mäta då, förstås. Och blir toklåg.

Det går inte att fortsätta, hon måste stanna.
– Då tänkte jag: ”ska diabetesen förstöra det här nu?”.

Hon tar igen sig en stund – trycker i sig socker. Snart är hon på benen igen, och uppe på cykeln. Men hon når aldrig fram till klungan.
– Jag kommer in på under tio timmar ändå, säger hon med ett leende. Hade jag inte tappat klungan kunde det blivit 9:09.

För Anna Paues är träningen uppenbarligen en stor del av livet.
– Jag tackar diabetesen för att jag har fått fart på träningen. Jag märker ju att jag mår bättre av träning.

Hon tränar cirka 15 timmar i veckan. Med den mängden kvalar hon lätt in under epitetet elitmotionär. Den utökade träningsmängden har kommit gradvis. För drygt två år sedan, tog hon steget från 10 till 15 timmar i veckan. Hon vet exakt hur många timmar det handlar om, förstås, eftersom hon – liksom många andra som tränar mycket – för noggrann träningsdagbok. Ibland ställs hon inför frågan, vad är egentligen träning? För Anna går gränsen vid promenad. Det är inte träning. Att cykla till jobbet däremot, även om det inte alltid går så fort, det skriver hon upp.
– Men jag markerar att det är cykel till jobbet, så jag vet vad det är för slags motion.

Hennes träning består av en mängd olika sysselsättningar. Förutom Klassikerns grenar, spelar hon gärna squash och tennis. Och klockan 06:30 på morgonen ser man henne ofta på gymmet. Sen gillar hon att paddla kajak. Och gärna att åka skidor utför, men det är ju bara någon enstaka vecka eller långhelg på vintern. Den riktiga favoritträningen, som hon lägger riktigt mycket tid på, det är skridskor.

– Långfärdsskridskor är min stora passion. Det är så vanvettigt vackert att åka omkring i frusna landskap.

Förra året fick hon ihop 235 mil på naturis med långfärdsskridskor. Fundera på den siffran lite. Den är ganska imponerande.

För att nämna fler siffror, när vi ändå är i gång: hon cyklade 700 mil förra året.

Varenda helg från mitten av november till slutet av mars åker hon skridskor. Men om det är brist på is i Stockholm?
– Då åker man till Sälen.
– Men hur hinner du det?

– Startar man 05:00 så hinner man, säger Anna och ler.

Nu tänker läsaren av den här texten kanske, ”ah, hon jobbar inte, det är därför hon hinner med all den där träningen”.

Men det gör hon. Förklaringen är en annan.
– Jag tittar inte på TV.

Men det är inte bara träningen i sig och den bättre hälsan som gör att hon tränar så mycket.
– Det är roligt att umgås när man motionerar. Mycket av den träning jag gör sker ju i grupp med andra människor.

Hennas diabetes och den mängd träning hon bedriver kräver koncentration.
– Jag älskar att röra på mig, men det kräver total uppmärksamhet och en hel del planering för att min diabetes inte ska hejda mig.

Vinteraktiviteterna som hon tycker så mycket om ställer lite extra krav. Även om hon själv inte har något emot kyla, så har hennes utrustning det. Sensorn, som hon har på kroppen, måste hon packa in i en sönderklippt sittdyna. Och i händelse att hon skulle åka i plurret har hon en vattentät påse placerad nära kroppen, med det allra nödvändigaste.

Och den där halvtimmesfördröjningen på CGM:en, som sagt, den gillar hon inte.
– På Lidingöloppet nu i helgen kände jag mig dålig. CGM:en visade 12 mmol/l, men när jag stannade och mätte visade det sig att jag låg på 4 mmol/l. Det är jäkligt irriterande. Men det är hanterbart.

Anna Paues har normalt ett väldigt lågt HbA1c, långtidsblodsocker, på 4, 1 mmol/mol.
– De flesta inom vården, och andra diabetiker, brukar fokusera på att inte få för lågt blodsocker. Jag fokuserar på att det inte ska bli för högt. Går det upp mot 10 blir jag helt groggy.

Om hon blir för låg – i hennes fall under 2,5 – då känner hon av det, och åtgärdar det oftast med ett halvt äpple. Men det är bäst att åtgärda innan blodsockret går under 2,5 – vilket gör att hon mäter ofta.

Hon säger att hon tror att hon kollar sin CGM ungefär en gång i halvtimmen. När hon tar fram sin mätare och kollar, visar det sig att det är lite mer än så: 24 gånger, noga räknat, under det senaste dygnet.

På natten har hon ett alarm som piper till klockan 02.00, då hon också checkar av.

Hennes HbA1c har inte alltid legat lika stabilt lågt som idag.
– I 20-årsåldern var det jättedåligt.

Hon fick sin diagnos 1991. Hon studerade på Handelshögskolan, var 22 år, och hade känt sig dålig en längre tid. När hon sökte vård var det ingen som förstod.
– Jag drack jättemycket vatten. Men då sa doktorn att det var nyttigt att dricka mycket. Sen fick jag klåda i underlivet och då sa de att det var svamp.

– Sen tappade jag hår, och när det var föreläsning kunde jag inte se fram till tavlan.

I skolan hade hon en vän som umgicks med läkarstudenter, så hon bad att få följa med när han skulle träffa sina vänner. Hon berättade – och de ställde snabbt diagnosen: ”Anna, du har diabetes”.

Hon gick tillbaka till Vårdcentralen och sa att hon hade diabetes. Hon fick ta ett blodprov, och så bad de henne att gå hem.
– Men jag stannade kvar och väntade. Och sen kom de ju, ”vad bra att du är kvar”.

Det blev raka vägen till Danderyds sjukhus, där hon fick ligga en vecka.

Numera har hon järnkoll på sin sjukdom. Men i april i år säckade hon ihop – medvetslös.
– Jag kände mig konstig, och stickan visade att jag låg på 20. Men i efterhand har jag förstått att jag egentligen var låg. Och eftersom jag var låg kunde jag inte riktigt tänka klart, så jag tog insulin. Och tuppade av.

Hon hade vänner hemma vid tillfället, som såg till att hon kom till akuten.
Förklaringen till misstaget var att stickan mätte fel, säger hon. Hon har bråkat med läkemedelsbolaget, men det har inte gett någonting.

Nu har hon lagt det bakom sig.

Hon drar upp dragkedjan på cykeljackan. Det är dags att cykla hemåt.
– Jag kör på som vanligt, det är min princip, säger hon.

Text: Bruno Lundgren  foto: Petrus Iggström