Stockholm rikare – men sämre

”Det går inte bra för diabetikerna i Stockholms län”, skriver SSDF:s
ordförande Anders Ekholm efter att ha tagit del av jämförande data från olika landsting.

I förra numret skrev jag om hur viktigt det är med rigorös dataanalys för att arbeta med datadrivet förbättringsarbete. SSDF försöker förbättra för Storstockholms diabetiker och då kan man undra hur läget ser ut för oss i Stockholm.  
På landstingsnivå finns det ett antal indikatorer som visar hur det går för olika patientgrupper. På websidan ”Vården i siffror” kan man själv gå in och se hur det ser ut i olika landsting. Det går inte bra för diabetikerna i Stockholms län. Det finns 38 indikatorer för personer med diabetes. Inte ens hälften av indikatorerna går åt rätt håll. I endast 16 av 38 går det åt rätt håll. Stockholm är mycket rikare än resten av landet, ändå ger vi färre patienter insulinpumpar än riket i övrigt, och vi är relativt långsamma med att införa nya läkemedel. 
En särskilt intressant indikator mäter antalet undvikbara slutenvårdstillfällen, det vill säga om primär- och öppenvård fungerade väl så behöver man inte läggas in på sjukhus. Om Stockholm hade varit lika bra som riket i övrigt, så skulle 2 800 sådana inläggningar inte ske varje år. Slutenvård är dyrt, mycket dyrt. Ett dygn på sjukhus kostar 10 000 kronor i genomsnitt. För diabetiker kostar en slutenvårdepisod cirka 45 000 kr i genomsnitt. Det blir 127 miljoner kronor mer, än om Stockholm hade varit genomsnittlig. Sedan tillkommer givetvis lidandet hos oss patienter för att vi blir så dåliga att vi behöver läggas in på sjukhus. Tänk dessutom vad pengar och lidande man hade sparat om huvudstaden varit bäst i landet!

Nationella diabetesregistret innehåller aktuella data, bland annat andelen patienter under 52 i HbA1c. Detta är gränsen då allvarliga komplikationer riskerar att uppstå senare i livet, så det är en viktig indikator. 18 procent av typ 1-orna och 56 procent av typ 2-orna i Stockholm låg under 52 förra året, vilket är än lägre än landet i genomsnitt.
I år ligger Stockholms typ 2-or hittills på 47 procent, en rejäl försämring om resultaten håller i sig resten av året. I detta läge har man nu lagt ner specialistmottagningarna för typ 2-or på Danderyd, St Göran, Ersta och Sös. Patientutbildningarna på dessa sjukhus har även de lagts ner. 
Det är inte ett politiskt beslut, och trots påstötningar så verkar inte ens landstinget själv veta var och hur dessa beslut tagits. Så det finns uppenbart interna styrproblem. I en tid då dataanalysen visar på försämringar i viktiga indikatorer, från ett redan dåligt läge, läggs stora delar av öppenvården av typ 2-diabetiker ner. 
Detta är ett skolboksexempel på hur datadrivet förbättringsarbete utförs, fast tvärtom.

För övrigt…
…tycker jag att allt tyder på att Stockholms läns landsting är för stort, koordineringsproblemen blir stora och administrationen likaså. Trots Sveriges yngsta befolkning, har vi inte bästa hälsan och billigast vård –tvärtom. Det är i huvudsak inte ett problem med styrningen utan ett problem med skalan. Dela upp landstinget i flera mindre!