På kurs mot viktförändring

Eva-Lena Almér har kämpat med övervikt i stort sett hela livet. Hon har provat några olika metoder, men aldrig med bestående resultat.
Men så gick hon på en kurs - som förändra hennes hälsa och liv.

Med lite tur kan en kurs förändra livet. Det verkar det ha gjort för Eva-Lena Almér. 
– Jag läste om en man i tidningen (Leva med diabetes), som hade förändrat sin livsstil, gått ned i vikt, förbättrat sin hälsa och sin diabetes. Och sen på de sista sidorna i tidningen såg jag en annons om deltagande på just denna kurs och tänkte, ”den måste jag pröva”. 
När hon anmälde sig framgick det inte riktigt tydligt hur lång kursen var. Den skulle kosta 500 kronor och Eva-Lena antog att det var för ett tillfälle. 
– Men så kom jag dit och ”jaha, välkommen till den här kursen på tretton tillfällen”. 
Kursen var alltså längre och billigare än vad Eva–Lena hade trott.

Jordgubbar istället för smörgåsar

Hemma i villan på Ingarö bjuder hon på kaffe och jordgubbar. Borta är dagarna med smörgåsar till fikat.  
Första stunden på kursen kände sig Eva-Lena aningen tveksam. Hon såg inte omedelbart att någon annan var precis i hennes situation. Men det förbyttes snabbt.
– Vi är en jättebra grupp. Vi tycker om varandra och har jätteroligt. Någon gång har dom från föreningen fått komma in och knacka på vår dörr och fråga om vi kan tysta oss lite, för vi har så roligt. 
Med en av deltagarna har Eva-Lena utvecklat en ännu närmare relation. De har ofta telefonkontakt och har fortsatt efter kursen att stötta varandra. Varje måndag väger vi oss och meddelar den andra. På eftermiddagen träffas vi och går en promenad. Måndagarna var ju vår kursdag och betyder mycket för oss.  
– Stödet i gruppen var jättestarkt. Vi kämpar alla med sjukdomen diabetes och samtidigt med övervikt. Även om man har stöd hemifrån för sin pågående förändring är det oerhört starkt att känna stöd från någon som går igenom samma sak.

Alltid varit överviktig

Eva-Lena Almér har, som hon säger, alltid varit överviktig. När hon var 16 år åkte hon till USA på en längre vistelse. Det var en fantastisk resa, men den amerikanska matkulturen funkade inget vidare för henne. 
– Jag gick upp mycket i vikt då. 
Som hon senare aldrig riktigt blev av med. 
Under sin andra graviditet när Eva-Lena var 34 år gick hon upp ytterligare 25 kilo. Det var en tung graviditet i flera bemärkelser. Inte minst var det fysiskt tungt att bära den egna kroppen.  
– Då upptäckte mödravården att jag hade graviditetsdiabetes. De sa att det skulle man bli av med efteråt.
Men samtidigt som hon senare hade en liten hemma, och en fyraåring, vägde 123 kilo och gick på rehab för att få tillbaka bålstabilitet, fick hon beskedet att hon hade typ 2-diabetes. 
– Jag vet inte riktigt. Jag kanske hade diabetes till och med innan jag blev gravid, funderar hon.
Eva-Lena Almér menar att hon inte fick någon vidare hjälp av vården under den här tiden. 
– Jag fick medicin, metformin, och sen sa de ungefär, ”gå hem och motionera så ordnar det sig nog”. 
Men livet kom emellan, kanske man kan säga, där det var fullt sjå med att få ihop vardagen med hem, barn och arbete.
– Jag hade behövt få hjälp då för att bättre kunna ta hand om mig och min hälsa. 
Så – när Eva–Lena Almér nästan femton år senare, som 49-åring får syn på artikeln i Leva med diabetes, har hon ändå försökt på olika sätt hitta ”den rätta metoden”, men har inte så mycket hopp kvar. Men den inspirerande artikeln ger henne tillräckligt mycket hopp för att anmäla sig till en kurs. Kanske för att kursen vänder sig till personer som likt hon själv har diabetes – och att kursen använder sig av kognitiv beteendeterapi med en metod som i vetenskapliga studier visat mycket goda resultat, en kurs som handlar mer om känslor än fokuserar på själva maten.
– Ja, och samtidigt var jag lite missnöjd med vården, säger Eva-Lena. 

Dåligt stöd från vården

Hon återkommer då och då under samtalet till att hon inte är helt nöjd med vården. 
– Även om man har diabetes typ 2 så behöver man hjälp, men vi är hänvisade till husläkare och sjuksköterskor som ofta inte har den fördjupade kunskapen som faktiskt behövs. 
Kursen Eva-Lena Almér anmäler sig till heter ”Övervikt handlar om känslor” och bygger på Stahremetoden”, uppkallad efter Lisbeth Stahre, medicine doktor, som menar att den som vill gå ned i vikt måste identifiera orsakerna till varför man överäter. Övervikt handlar inte om mat utan snarare om självbild, stress och negativa känslor.
– Vi pratar inte alls mycket om mat, säger Eva-Lena. Jag trodde att vi kanske skulle få recept och så, men det handlar det ingenting om. Vi pratar i stället väldigt mycket om varför och hur vi äter. Vilka tankar som ledde till beteendet och hur vi kunde göra i stället. 
Eva-Lena visar hennes böcker från kursen. De är väl tummade och använda, kursboken med fakta och övningar och de egna anteckningsböckerna där Eva-Lena noga fyller i allt hon äter och kommenterar om känslor och vid vilka situationer hon ätit. 
– Jag är lite av kontrollfreak, så för mig passar det väldigt bra, säger hon. 
Hon har haft en svacka under kurstiden.
– Jag hade en dipp i mitten ungefär, då ville jag inte hålla på att väga maten hela tiden. 
I kursprogrammet ingår det att nogsamt att mäta och dokumentera allt man stoppar i sig för att bli medveten om hur man faktiskt äter. 
– Man måste ju väga maten om man ska ha koll på hur mycket det blir, säger Eva-Lena. Jag kan fortfarande inte enbart med ögat riktigt uppskatta hur mycket 100 gram pasta är. 
Samtidigt har hon lärt sig att det går att komma tillbaka efter en ”dipp”.
– Faller man igenom ena dagen så är det bara att komma igen dagen efter. 

Stor förändring

Idag har Eva-Lena gjort sig av med massor av kilon och numera stannar vågen under hundrakilosstrecket. 
Svårast har det varit att följa programmet när rutinerna har rubbats. Men hon har lärt sig att någorlunda parera oväntade händelser.
– Vet jag om att det ska hända något så kan jag ju planera mitt ätande, men om jag plötsligt ska följa med på en AW efter jobbet så får jag tänka om och brukar då ofta äta mest grönsaker till lunch. 
För lite sedan var hon i London, i arbetet. Det ena mötet avlöpte på det andra. Och det serverades pizza eller fish and chips till lunch. Då kände hon att det inte gick att helt hålla sig till programmet. Men hon gjorde det bättre än hon gjort tidigare. Hon bytte ut pommes frites mot grönsaker. Eller bara åt upp hälften av pommesen och beställde in en sallad extra. 
Den stora matförändringen för Eva-Lena Almér har annars varit att hon nu äter betydligt mycket mer grönsaker. Och hon har byggt ut kryddförrådet. Hon vill ha mer smak på maten. 
– Förut var det kanske också lite för mycket kolhydratrik mat. Efter jobbet eller på helgerna kunde vi äta ute och då på snabbmatskedjor. Men nu planerar vi även det bättre. Vi äter inte ute lika ofta och har blivit lite mer kräsna var och vad vi äter. På helgen handlar vi och gör en meny för hela veckan. 
– Tidigare åt vi mycket pasta och korv. Nu äter vi knappt ingen pasta alls. Och den dåliga korven har bytts till bättre kryddig korv med högt köttinnehåll. 

Stor skillnad i blodsocker

Snabbast resultat på kursen såg Eva-Lena inte på vågen, utan på sina blodsockervärden. Redan efter en vecka efter gick hennes blodsocker ned från 8-14 till 4-7 mmol/l. 
Och numera, i skrivande stund, när kursen börjar ta slut, kan hon konstatera att långtidsblodsockret, HbA1c, som tidigare låg på 58 nu ligger stabilt på 40.
Hon har slutat med blodtrycksmedicin och blodfettsmedicin och har dessutom minskat sin dosering metformin. 
– Jag känner mig ju piggare nu också. Innan, när jag åt blev jag först rusig och sedan blev jag jättetrött. Ofta måste jag lägga mig i soffan efter en måltid.
Det är endast några återträffar kvar på kursen. Men de förändringar som Eva-Lena Almér har åstadkommit ska hon absolut fortsätta med.
Hon har dessutom ett mål kvar.
– Jag vill gärna gå ned 10 kilo till, säger hon. 

Text: Bruno Lundgren  FOTO: Luca Pirro

Vill du också gå kursen? Läs mer och anmäl dig här till "Mat handlar om känslor"