När det brister

Vi lever i en del av världen där väldigt få av oss väldigt sällan drabbas av några verkligt svåra materiella brister. Vattnet kommer ur kranen, lampan tänds och det finns mat på butikshyllorna. 

Visst finns det många som får vända på slantarna för att köpa också det vi räknar som nödvändigt. Som tonåring och nybliven mamma, utan besparingar och sjukpenninggrundande inkomst var extrapriser, småmynt och secondhand helt nödvändigt för att ha råd med både välling och vinterskor. Att under längre perioder aldrig kunna unna sig något utan alltid slita för att bara klara de mest nödvändiga utgifterna är utmanande och påfrestande. I de flesta fall lever vi ändå på en plats där bristen, även när den är stor och plågsam, inte blir livshotande.
Vi har inte, som tidigare generationer eller andra delar av världen, vana att hantera situationer där bristen ganska snabbt kan bli både hälso- och livshotande. Inte heller våra institutioner är vana att behöva hantera den typen av brister. Vi märkte det under pandemin. När skyddsmaterial inte räckte för att skydda den utsatta personalen fanns inte kriterierna för hur vi ska ransonera för att skydda så många som möjligt så mycket som möjligt och så länge som möjligt.

Effekterna av pandemi och kriget i Ukraina är några av de faktorer som innebär brister på viktiga läkemedel och medicintekniska produkter. Vi har med goda skäl vant oss att det som vården förskriver till oss också finns tillgängligt. Men vilken kapacitet har vi att hantera när det inte längre är möjligt att hålla det tillgängligt?
Ibland finns det syndabockar som kan pekas ut. Ibland till och med bör de pekas ut. Men det är långt ifrån alltid det går eller hjälper. Så länge krisen är hotande verkar den mänskliga naturen styra oss mot inte så klädsamt och inte så rationellt egoistiskt beteende. Som när toapappret tog slut i pandemins början. Men när bristen blir verklighet väcks också den fina delen av människans natur. Vi delar av det vi har, även när det inte finns i överflöd.

Med hotande el-effektbrist ställs vi på prov igen. Klarar vi av att minska lite på vår elkonsumtion för att sänka topparna och undvika de värsta bristerna? Kan vi avstå innan vi tvingas avstå? Som samhälle skulle vi bli starkare. Och så länge bristen inte är livshotande mår vi kanske bättre även som enskilda om vi letar sätt att klara oss ok och kan avstå
redan innan vi blir tvingade att vara utan.

Emma Henriksson
Ordförande i Storstockholms
Diabetesförening

För övrigt…
Apropå brister. Just nu är det brist, inte slut på läkemedlet Ozempic. Och ingen behöver vara utan behandling. Det finns bra behandlingsalternativ, så kontakta din läkare om du upplever att det är svårt att få tag i Ozempic.