Konsten att upphandla

VÅRT KÄRA LANDSTING gör precis som de ska, upphandlar varor och tjänster. Men för att klara av att upphandla rätt tjänst till ett bra pris måste man använda huvudet, tänka till rejält. Och just nu känns det inte som att upphandlingsavdelningen använder sig av någon klokhet direkt.

Först upphandlas lansetter, sex blodsockermätare med tillhörande stickor och blodprovstagare. En upphandling som inte blev världens bästa med för tjocka lansetter som inte passar barn eller vuxna med skör hud och för stora blodsockermätare som inte går ned i små barnfickor. Nu, i slutet av augusti, gör upphandlingsavdelningen på eget bevåg en "omtolkning" av beslutet. Den omtolkningen är som vi ser det en total förändring av beslutet. För visserligen upphandlades sex mätare, men i praktiken får du nu bara "välja" en… Omtolkningen innehåller också annat som kan få svåra medicinska effekter för dem som har diabetes och dialyserar. Även i den frågan har vi reagerat starkt och lyckats få en viss förändring. Men upphandlingsavdelningen kanske borde fundera över sitt bemötande av sina kunder. Det kändes inte bra i kontakterna mellan oss och vi fick bakvägen höra klagomål över våra synpunkter. Att vi tar i, att vi överdriver och att vi alltid vill ha det dyraste etc. 

Men brevet ut till ordinatörerna med den famösa "omtolkningen" inleds med följande mening: "Hjälpmedel för diabetiker kostar årligen landstinget närmare 100 miljoner." Antagligen förfasar sig upphandlingschefen över kostnaden, och vi ska säkerligen känna stor skuld för vad vi gör med landstingskassan. Men det den okunnige omtolkaren inte har begripit är att om inte personer med diabetes (för så heter det, inte "diabetiker") får rätt verktyg och hjälpmedel i sin behandling oavsett om det är egenvård eller vård på institution/vårdcentral, så blir landstingskostnaden mångdubbelt högre.

SEN HAR VI DET HÄR med logistiken, det vill säga leveransställen och transporter. Här upphandlade landstinget firman Schenker, trots att flera instanser påpekade att det inte alltid är de billigaste alternativen som fungerar. Men Schenker blev det. Punkt slut. Därefter har vi fått många påringningar om hur dåligt detta fungerar. Man kan bo i Handen och tvingas åka till Gustavsberg för att hämta. Ett utlämningsställe säger till sina kunder att de inte får komma mellan kl. 11 och 13, för då är det tips- och spelinlämning. Äldre dam med rollator och stora gångsvårigheter får ett utlämningsställe som ligger långt bort, hon måste åka buss och utlämningsstället ligger mitt emellan två hållplatser. Hon orkar inte med den långa transporten - och får rådet använda färdtjänsten. Ska hon då åka vårdresa eller ska hon använda de få fritidsbiljetterna för att hämta de livsviktiga stickorna? Räknades den kostnaden in i landstingsbudgeten för stickorna? Och sen får man inte ha semester utanför länet - leveranserna kan bara skickas inom länet du är bokförd. Du får inte byta utlämningsställe permanent - du måste tala om det varje gång. Och så vidare i all oändlighet.   

Det jag just nu känner är ilska och förbannelse, och jag skäms över tonen i brevet till ordinatörerna. Upphandlingsavdelningen kommer aldrig att få något bemötandepris - men vi kanske borde instifta ett straffpris för det absolut sämsta bemötandet. Det priset vinner de absolut!

INGE-BRITT LUNDIN, ORDFöRANDE

Ur Leva med Diabetes nummer 6 2008