Johannes får klara sig själv

Johannes går i nionde klass i Häggviksskolan i Sollentuna. Något stöd för egenvård i skolan har varken han eller hans familj märkt av.

– Men det skulle vara bra om alla lärare visste om att jag har diabetes, säger han.

JOHANNES, 15 ÅR, gillar hårdrock, spelar gitarr och fixar sin diabetes på egen hand i skolan, med stor hjälp av sina föräldrar. Har han knasiga värden är det föräldrarna han ringer till. Så har det alltid varit.

Vartannat barn med diabetes får inget egenvårdsstöd i skolan, enligt undersökningen "Diabetes i skolan", som presenterades i slutet av förra året, se Leva nr 8-08. Ju äldre barn, desto sämre stöd.

I Sollentuna pågår sedan ett och ett halvt år ett försök att förbättra situationen. Men det har inte förändrat något för Johannes.

- Nej, vi har alltid tagit hand om Johannes diabetes själva, vi har inte förväntat oss något annat. Lärarna har alltid tagit oss på allvar men vi har inte fått något stöd från skolan eller kommunen, säger mamma Karin.

Ingen ville utbildas

De informationsdokument och blanketter som föräldrar till barn med diabetes i kommunen numera ska fylla i, har de inte sett röken av.

- Initiativet att ge läraren  en handlingsplan har alltid kommit från oss, säger pappa Dan.

När Johannes fick diabetes i lågstadiet tipsade föräldrarna dåvarande skolan om utbildning på Astrid Lindgrens barnsjukhus, men fick veta att ingen hade tid att gå dit.

När Karin får höra att skolorna numera ska ta hänsyn till barn med diabetes genom exempelvis regelbundna mattider och idrottslektioner direkt efter lunch, blir hon väldigt förvånad.

-Ojojoj, förra året hade Johannes klass lunch redan 10.30. Då hade han ätit frukost vid 8 och kunde sluta dagen vid 16-tiden. Det var verkligen svårt med doserna men till slut fick vi till det bra.

Familjen tänkte aldrig ens på att försöka få till någon ändring av lunchtiden, ovana som de är vid den typen av stöd. Tanken på att Johannes skulle bli utpekad och få äta en annan tid än sina klasskamrater, avhöll dem också.

Lars Hansson tillträdde som rektor för Häggviksskolan i augusti. Han känner inte till om det finns några barn med diabetes på skolan, men tycker inte att det verkar otroligt. Han vet ingenting om kommunens försök att förbättra egenvården för barn med diabetes i skolan och har inte tagit del av det informationsmaterial som alla rektorer förväntas känna till.

-Nej, jag har inte hunnit sätta mig in i det. Det är mycket man förväntas känna till men det går inte alltid så fort som man skulle önska, säger Lars Hansson.

Assistent inget för ungdomar

För yngre elever handlar stöd, när det är som bäst, om att ha en egen resursperson som ser till att egenvården fungerar. Men det är inget alternativ för äldre elever. 

Frågar man Johannes, finns det först ingen typ av stöd han kan tänka sig.

- Nja, lärarna vet ju att jag käkar dextrosol på lektionerna och att jag brukar ha sockermat med mig. Det känns bra som det är nu, jag har bra egen koll och kan ringa morsan och farsan om jag får problem.

Men om alla lärare visste vad de skulle göra om du fick en känning till exempel, skulle det vara bra?
- Ja, det finns några lärare som inte ens vet att jag har diabetes, om jag fick en känning skulle jag behöva förklara det. Det vore bra om nya lärare blev informerade av de andra lärarna.

SUSANNA PAGELS

Ur Leva med Diabetes nummer 1 2009