Jimmy tränar för bättre kontroll

Jimmy Holmström har diabetes typ 1, och flera andra diagnoser. Det hindrar honom inte från att delta i extrema motionslopp. Träningen hjälper honom att hantera sina sjukdomar.

Diabetesen ska inte begränsa mig, säger Jimmy Holmström när vi cyklar fram över stock och sten i skogen i Rotebro utanför Stockholm. Text: Bruno Lundgren foto: Petrus Iggström

Det verkar den inte göra heller. Inte när det kommer till motion och idrott i alla fall. Snarare har hans träningsintresse bidragit till att han nu sköter sin diabetes bättre än tidigare.

Det är en vacker frisk eftermiddag och vi cyklar i skogarna och längs med vattnet vid Norrviken.

För två år sedan deltog Jimmy Holmström i Tough Viking, ”det största och mest brutala Obstacle Race i Norden och Ryssland”, som arrangören beskriver det. Det är ett lopp där man springer långt, och som på sin väg består av massiva hinder designade av specialister inom Kustjägarkompaniet. Hindren ger deltagarna en maximal utmaning och innehåller bland annat eld, is, vatten, el, taggtråd, lera, vass och armgång. 

När Jimmy Holmström träffade sin diabetessköterska förklarade han för henne vad han skulle göra. Hon protesterade lite lamt. Men inte helhjärtat. Hon förstod på Jimmy att han skulle genomföra loppet alldeles oavsett. Hon gav honom en vattentät påse att lägga sprutorna i.

– Jag fick säga till mitt lag när vi sprang, ”öh, vänta lite, jag måste bara ta några sprutor”, säger Jimmy Holmström och skrattar när vi cyklar ned för en höjd i skogen och tar oss över en väg för att komma ned till Norrvikens strandkant.

Numera har han en slanglös pump som sitter på kroppen. Det har underlättat livet och träningen avsevärt. En timme innan han ska idrotta stänger han av pumpen. Han vill påbörja träningen på en lite högre blodsockernivå. Under träningen sjunker den. Och ju längre träningspass han kör desto besvärligare kan det bli. Skulle han ändå bli för låg har han lärt sig att gel fungerar bäst för att höja blodsockervärdet snabbt.

Det är en lärdom som han har haft nytta av även utanför träningen.

– När jag var på semester blev jag magsjuk. Allting åkte upp. Jag tryckte i mig gel och sen kräktes jag. Men gel har så snabb effekt att det hjälpte ändå. Jag ville inte hamna på sjukhus i Turkiet.

Jimmy Holmström har alltid idrottat mycket. Och med det mesta. 2012 började han gymma, eller ”lyfta tungt”, som han säger.

I takt med att han blev allt mer seriös med sitt lyftande ökade också hans intresse för vad och hur han åt. Egentligen inte så mycket med tanke på sin sjukdom utan först och främst för att han skulle bli effektivare på gymmet.

– Ska man lyfta tungt måste man äta rätt och mycket, säger han.

Sedan dess har han i stort sett inte haft några större problem med sin diabetes.

– Jag märkte ju att jag mådde så mycket bättre med rätt kost, säger han.

Han lagar matlådor för hela veckan som han tar med sig till jobbet. Hemma i frysen ligger alltid några extra portioner.

– Om familjen skulle få för sig att äta pannkakor till middag finns det alltid något snabbt för mig att värma upp.

Numera har han ett stabilare blodsockervärde och slipper att vara låg och svimfärdig, som han kunde vara tidigare, eller hög, grinig och behöva springa på toaletten, som han säger.

– Jag var inne hos läkaren i går. Jag har haft diabetes i 21 år men på njurarna märks ingenting. Inte på ögonen heller. Och inga problem med fötterna.

Hans läkare sa att hon aldrig sett så fina fötter hos någon som haft diabetes i över 20 år, berättar han.

– Yes, tänkte jag, nu kan jag leva till jag blir riktigt gammal, säger han.

Jimmy Holmström har från och till oroat sig för komplikationer till följd av sjukdomen. En oro som han delar med de flesta andra diabetiker, förstås.

– Tidigare tänkte jag att jag kanske kan bli 70 år. Nu när jag pratat med läkaren siktar jag på 80 år. Det skulle verkligen vara fantastiskt.

Såvitt Jimmy Holmström vet är det ingen annan i släkten som har haft diabetes. Däremot finns det föräldrar och farföräldrar i släkten som har olika typer av andra autoimmuna sjukdomar. Själv har han både diabetes typ 1 och Alopecia universalis, en sjukdom som inneburit att han tappat allt hår.

Till en början blev han allt mer tunnhårig långt fram på huvudet. En dag drog han handen över ett ögonbryn. Allt hår lossnade och fastnade på fingrarna.

Han gick till vårdcentralen. Inget att oroa sig över tyckte doktorn där. Det där skulle växa ut igen.

Men det gjorde det ju inte.

Det var hans mamma som tog reda på vad det var. Hon googlade framför datorn och gav honom en bunt papper.

– Det är det här du har.

Jimmy Holmström har inga större besvär idag av att inte ha hår. Men just när han tränar kan det bli lite problematiskt.

– Det värsta är att inte ha ögonfransar. All skit bara flyger in i ögonen, säger han där han sitter på cykeln och blinkar.

Hår i näsan skulle han också vilja ha.

Konstigt ställe att önska sig hår på, tänker jag.

– Utan hår i näsan rinner det ju bara rakt ut. Man kan stå och prata med någon och så plupp, så kommer det något. Det är ju inte alltid så trevligt, skrattar Jimmy.

Ingen av Jimmy Holmströms två döttrar, 17 månader respektive fem år, har diagnostiserats med med diabetes.

Själv fick han sin diagnos när han var 18 månader. I dag är han 22 år.

– Jag vet ju inget annat. De som får diabetes senare i livet tycker ofta det är jobbigt med sprutor och sånt, men jag har aldrig behövt fundera.

Han fick tidigt lära sig att sköta sin medicinering och sina sprutor. Redan när han var fyra år tog han sprutor på egen hand. Från 10 års ålder klarade han sig helt och hållet själv.

– Det var bra att lära sig tidigt, säger han. Då kan man klara sig utan föräldrarna. Det är ju inte alltid dom kan vara med.

Jimmy Holmström har varit inlagd flera gånger. Han har åkt på några syraförgiftningar. Nålen till pumpen har lossnat under natten.

Med den slanglösa pumpen har han inte det problemet längre.

Som om Jimmy Holmström inte drabbats nog av sjukdomar så har han också ADHD.

Men han klagar inte. Han verkar vara en som snarare tar sig an problemen. Vad gäller ADHD har han startat föreningen Bokstavsbarn, för att, som han säger: ”hitta på lite roliga grejer med bokstavsbarn”.

En hel del träning kan man förmoda att det blir i det sammanhanget.

– Det är ju logiskt att vilja träna när man har ADHD också, säger han.