”Jag har haft en bra sommar”

Har du haft en bra sommar? Det är väl en av de vanligaste frågorna när terminens alla aktiviteter kommer i gång, när sommarsemestern är slut och vi träffas igen i våra sammanhang.  I år behövde jag fundera lite på hur jag skulle svara. 

Ja, jag har verkligen haft en bra sommar, fått umgås med familjen, upptäckt några nya smultronställen, haft tid att både läsa och dreja. Men det har också varit en sommar präglad av sjukdomar och ohälsa som drabbat flera i min omedelbara närhet. Cancer, demens, psykisk ohälsa och graviditetsdiabetes har präglat tillvaron hela sommaren. 

Det har verkligen ännu en gång påmint om vilka saker i livet som är viktiga; relationer, relationer, relationer. När vi får besked som skapar ovisshet om hur länge vi kan ha våra nära och kära hos oss så som de en gång var, blir tiden så mycket mer påtaglig. Vad vi gör med vår gemensamma tid känns än mer relevant, var vi tillbringar den blir underordnat vem vi tillbringar den med. Relationerna med professionerna blir också än viktigare. Att kunna ge jobbiga besked är lika svårt som att ta emot dem. Hur vi tar beskeden beror såklart en hel del på våra egna olika förutsättningar men för oss alla spelar det en stor roll hur beskedet ges. Finns lyhördheten för reaktionen och inkännandet för vilka behov av ytterligare information som behövs, är beskedet kanske inte lättare, men lättare att förhålla sig till. 

Visst är det helt avgörande att vi har medarbetare i vård, omsorg och förvaltning som är experter på vad de gör och kan leverera den yttersta vården. Det är många gånger skillnaden mellan liv och död. Men det är också avgörande för hur bemötandet är, kanske inte för liv och död men för livskvalitet. Därför är jag så tacksam att mina nära och kära i de allra flesta fall inte bara mötts med kompetens utan också med värme och omsorg. Det skapar trygghet både hos den som drabbats och hos anhöriga och jag kan trots allt svara; ja, jag har haft en bra sommar.