Insulinet 100 år

I år är det hundra år sedan insulinet upptäcktes av Frederick Banting och hans kollegor.

Leonard Thompson vägde under 30 kilo innan han som första människa fick en injektion insulin. Svältkuren han ordinerats hittills var den enda metoden läkarna visste kunde förlänga livet på diabetiker – något som snart kom att ändras.

På Torontos allmänna sjukhus ligger 14-årige Leonard Thompson. Han är döende i diabetes. I två år har han hållits i liv med hjälp av en populär svältkur och väger därför 29,5 kilo. Året är 1922 och insulin har hittills aldrig framgångsrikt injicerats på en människa. Insulinet upptäcktes året innan – 1921 – men har fram till nu endast testats på hundar. Men det lille Leonard inte vet är att han ska bli historisk. På eftermiddagen den 11 januari 1922 får han två injektioner av ett insulinextrakt som framställts av Frederick Banting och George Best, och blir därmed den första människan som får en insulininjektion. Leonards blodsocker sjunker nästan till hälften, men han får även ömmande bölder på injektionsställena.

James Collip, en av forskarna på Bantings team, jobbar frenetiskt i ungefär två veckor för att få fram ett renare extrakt. Den 23 januari, med dagar kvar att leva, får Leonard ett nytt extrakt och hans blodsocker sjunker igen. Han lever i 13 år med insulinbehandling innan han till sist dör i lunginflammation. Hösten 1923 behandlas över 20 000 diabetiker med insulininjektion, och samma år får Banting och hans chef John Macleod Nobelpriset i Fysiologi eller Medicin. Priset blev kontroversiellt eftersom Banting tyckte att Macleods del i upptäckten var försumbar, samtidigt som hans kollega Charles Best utelämnats.

Inledningsvis vägrar Banting att ta emot Nobelpriset. Först sedan kanadensiska regeringen medlat väljer Banting att acceptera och delar prispengarna med Best, medan Macleod delar sin del med Collip. Banting, Best och Collip får patentet på insulin, vilket de sålde för endast en dollar till Torontos universitet – så att insulinet skulle nå patienterna så snabbt som möjligt.

De första insulinerna togs en gång per dygn och utvanns ur bukspottkörteln från nötkreatur och grisar som slaktats – men de orsakade inte sällan bölder på injektionsstället. Det dröjde till slutet av 70-talet tills syntetiska insulin kom – en kopia på människans eget insulin, som därför kallas för ”humant insulin”.

I och med Bantings och kollegornas framgångar trodde många att ett botemedel till diabetes var inom räckhåll. Riktigt så bra var det ju inte, då vi än idag inte har något botemedel eller ett definitivt svar på varför den autoimmuna attacken på de insulinproducerande betacellerna uppstår. Åren efter insulinets upptäckt började diabetiker leva allt längre, och på 30-talet började man märka att komplikationer i bland annat fötter, öga och hjärtkärlsystem uppstod hos de som kämpat länge med sjukdomen.

Idag lever de flesta som har diabetes både länge och väl, och följdsjukdomarna är välkända och i de allra flesta fall behandlingsbara. På hundra år har vi gått från att behandla diabetes med svältkost, som inte höll patienten vid liv särskilt länge, till att idag veta precis vad vi behöver göra för att höja eller sänka blodsockret – som vi kan följa kontinuerligt under dagen och kartlägga över längre tid.

Utvecklingen har gått snabbt – och den verkar snarare accelerera än att stanna av. Banting var inte den första att göra tester med hundars bukspottskörtlar, men det blev han, tillsammans med sina kollegor, som först lyckades skapa ett användbart läkemedel baserat på sina (och tidigare forskares) fynd. Att Leonard Thompson levde till att bli 27 år gammal var på hans tid ett mirakel. Idag skulle vi betrakta det som en tragedi. 

Text: Luca Pirro