Hockeyproffset som fick diabetes

Ishockeyspelaren Linus Johansson har haft diabetes i bara några veckor. Men han har redan insett hur viktigt det är med förebilder. 

Linus Johansson är professionell hockeyspelare i Djurgården. När vi träffas i slutet av november på Hovet vid Globen i Stockholm, är det ungefär tre veckor sedan han fick sin diagnos – typ 1-diabetes.
– Det är nog många saker som inte riktigt fallit ned i mitt huvud än, säger han. 

Trots att beskedet kom som lite av en chock så verkar Linus ha accepterat diagnosen med ett lugn:
– Det är mycket värre att gå runt och må dåligt av någonting som man inte vet vad det är. Jag tycker det är så skönt att ha fått reda på varför jag har mått dåligt i vissa omgångar, och varför man har varit helt tom vissa dagar. Alltså, verkligen helt uttömd.

Linus berättar att hans föräldrar har blivit lite stressade av hans lugn, som om att han inte riktigt tar sjukdomen seriöst. Men desto längre vårt samtal pågår, desto mer uppenbart blir det att medvetenheten och allvaret finns där.
– Det gäller att fatta att det är en dödlig sjukdom. Du förlorar antagligen några år på ditt liv. Det är många orosmoment. Speciellt om nätterna kan man inte vara riktigt säker. Sen måste man sätta nya vanor, kolla hela tiden hur blodsockret ligger till och vara noggrann med hur man äter, säger han.

Det började för några veckor sedan med att Linus drog på sig en kortvarig avstängning från hockeyn. Efter det tränade han väldigt intensivt för att komma tillbaka till spel i god form. Då kom alla diabetessymptom på en gång.
– Eftersom brorsan har haft diabetes i två år nu, så kunde jag gissa mig till att det var diabetes. Jag hade gått ner så jäkla mycket i vikt också. Sex kilo på bara någon vecka.

Han ringde lagets läkare, och några timmar senare var proverna gjorda. Dagen därpå fick han samtalet som meddelade att han har typ 1-diabetes. 
Det gick snabbt från misstanke till diagnos för Linus. Men helt oförberedd var han ju inte – tack vare storebrorsan Joel. Även Joel är professionell ishockeyspelare med diabetes. Han spelar i SC Riessersee i tyska andraligan, och fick diabetes för cirka två år sedan. Då var han lika gammal som Linus är nu, det vill säga 25 år.
– När min bror fick diagnosen läste jag på en del, eftersom jag ville veta vad man skulle göra om det hände någonting med honom. Och så ville jag veta vad han gick igenom. På så sätt fick jag en grundläggande kunskap. Men när man får det själv så blir det ju påtagligt på ett annat sätt. Jag tror aldrig man fattar någonting förrän man drabbas själv. Man kan sätta sig in i andras situation, men man är aldrig där på riktigt innan man själv står där.

Trots att bröderna inte bor i samma land för tillfället så har deras kontakt varit viktig för Linus. 
– Han har väldigt bra koll på sin diabetes. Man måste vara noga, säger han. Att det är därför han kan spela hockey. Det kan vara okej att ha en fuskdag ibland, men överlag måste man ha bra koll. Jag ringde honom och frågade saker två gånger om dagen de första veckorna när jag fick diagnosen. Oftast har han ett svar på hur han har gjort. Min kropp skiljer sig såklart från hans och mycket är individuellt, men han har berättat om sina regler och erfarenheter. Jag får modifiera hans tips så de passar för mig, det har fungerat bra. Brorsan har hjälpt mig sjukt mycket.

Diabetes och professionell hockey, eller annan typ av elitidrott, kan för en del tyckas vara två saker som är svåra att sammanföra. Men bröderna Johansson är inte helt unika, det finns många exempel på elitidrottande diabetiker som lyckats prestera på högsta nivå. En av dem är hockeylegendaren Bobby Clarke.

Clarke fick diabetes som 13-åring, men trotsade kritikerna och fick en lång och framgångsrik karriär med Philadelphia Flyers. Han vann bland annat Stanley Cup två år i rad, 1974 och 1975, som NHL:s yngste kapten, och utsågs till ligans mest värdefulla spelare tre säsonger. Han var ökänd för sitt tuffa spel och åtnjuter numer en plats i Hockey Hall of Fame i Toronto (i sällskap av bland annat svenskarna Peter ”Foppa” Forsberg, Mats Sundin och Börje Salming).

Ett mer färskt exempel är Max Domi. Även han diagnostiserades med diabetes som liten, och idag spelar han hockey på högsta nivå och försöker inspirera andra unga hockeyspelare med diabetes. För två år sedan utnämndes han till bästa anfallare i junior-VM, där han tog hem guldpokalen med Kanada. 

Att elitidrottare som Max Domi är öppna med sin diabetes, är något som Linus tycker är viktigt.
– Det är bra med folk som visar vägen. När man får diabetes är man så osäker. Man kanske tänker ”Jaha, ska jag sluta nu?”, och sen tänker man ”Äsch, jag kan träna imorgon”, man vet ju ingenting. Det pendlar hela tiden. Det är därför det är så viktigt att ha de här exemplen, så man vet att det går. Och att vara öppen med det och kanske prata om det i media också, så att nästa person som drabbas kan se det. Istället för att en läkare ska säga något så är det bättre med levande bevis.

När jag frågar Linus om han känner till någon svensk motsvarighet till Clarke och Domi får han tänka till lite. Förutom brorsan Joel kommer han bara på en annan spelare – Modos Emil Molin. 
– Han är den enda jag känner till förutom brorsan. Jag fick hans nummer av deras coach, om jag skulle vilja prata med honom. 
Men kanske är ytterligare en förebild på ingång?
– Jag tror alla behöver någon som syns för diabetes. Om jag kan hjälpa till där vore det grymt. Så fort jag såg att min bror kunde spela hockey med diabetes, och likaså Emil Molin, så blev det mycket enklare för mig. Jag tror det är viktigt att folk får reda på att vi har det, i fall någon annan skulle hamna i samma situation. Om det inte finns sådana förgrundsfigurer så blir sjukdomen aldrig omtalad, och då vet inte folk vad det är för något.

Då jag träffar Linus fokuserar han på att lära känna sin diabetes ordentligt, så att han kan börja spela matcher igen. Blodsockret ligger oftast väldigt bra när han tränar, men det gäller att lära sig vilka rutiner som hans kropp behöver och hur den reagerar i olika situationer.
– Man måste lära sig att leva med sin diabetes i den omständighet man själv befinner sig i. Mitt liv är ju att vara professionell ishockeyspelare, och det innebär träning och matcher i princip hela tiden. Så jag måste ju lära mig hur jag ska tygla min diabetes i den miljön, säger han.

Det finns flera exempel på att diabetes och elitidrott kan fungera utmärkt, men det finns också en del fall då elitidrottande diabetiker blivit motarbetade. När fotbollsspelaren Pär Zetterberg diagnostiserades med diabetes som 19-åring, gick hans tränare ut i pressen och sa att Zetterberg var ”slut som fotbollsspelare” och att han inte ville satsa på en sjukling. 

Det stoppade dock inte Zetterberg, som sedan blev mycket framgångsrik, spelade i svenska landslaget, vann Guldbollen 1997 och tog hem hela nio ligaguld från de belgiska och grekiska ligorna.

Även Bobby Clark, som sedan fick en lysande karriär, hade problem i sin ungdom med att NHL-scouter avrådde sina klubbar att satsa på honom, vilket gjorde att det dröjde lite innan någon NHL-klubb ville ha honom.

I många fall har det alltså varit omgivningens inställning till diabetes som satt upp hinder för idrottare, snarare än sjukdomen i sig. När jag frågar Linus om han har stött på liknande reaktioner svarar han att han inte har stött på en enda kritiker av det slaget. 
– Det kanske betyder att sjukdomen är på väg åt rätt håll, folk börjar fatta att diabetes inte är slutet. Jag känner verkligen att jag har Djurgården i ryggen.
Linus kontrakt med klubben löper ut efter säsongen, men han hoppas på förlängning. 

Hoppas inte några scouter avråder sina klubbar från att köpa honom, säger jag skämtsamt.
– Vi får se, då skjuter jag upp en puck upp på läktaren på dem, skrattar Linus. 

En vecka efter denna intervju gjorde Linus Johansson comeback efter sitt uppehåll, när Djurgården tog emot Örebro i SHL. ”Jag kände mig jättepigg och var med direkt och skapade lägen”, sa han till Dagens Nyheter efter matchen.

Text & Foto: Luca Pirro