Han gjorde det!

Bengt Löfvenberg gjorde det som så många vill, men ofta går bet på. Att förändra sin livsstil.

De flesta av oss försöker då och då förändra våra liv i en hälsosammare riktning. Vi kanske vill motionera och träna mer. Kanske äta på ett speciellt sätt. Gå ned några kilo i vikt. Stressa mindre.

Men att långsiktigt förändra sin livsstil är det väldigt få som lyckas med. Det låter enkelt, och i början av en förändring känns det ofta bra. Men bestående förändring, det är svårare uppnått.

Bengt Löfvenberg har gjort vad många har försökt att göra – och han har till slut lyckats.
– Jag tror att det började med att jag insåg att jag är dödlig. Jag vill vara rädd om det som är kvar, så att man får ett bra slut, säger han.

Tankarna om att förändra sin livsstil hade Bengt haft under några år. Men det var först i samband med en kurs hos SSDF, som heter just ”Förändra din livsstil”, som han genomförde förändringen till fullo. Nu har han gått ned tio kilo, äter mindre och rör på sig mer. Och han är försiktigare med mat och dryck i sociala sammanhang.

Bengt har, som han säger, ”jobbat och snickrat hela sitt liv”. När han för 18 år sedan – vid 50 års ålder – gick på en hälsokontroll via jobbet, upptäcktes att han hade förhöjda sockervärden. Det var diabetes typ 2. Förmodligen hade han haft det ett tag.
– Då tänkte jag att ”då får jag sluta köpa godis”.

Bengt levde inte alls utpräglat ohälsosamt när han fick sin diagnos. Men han säger att han jobbade dygnet runt, tänkte inte så noga på vad han stoppade i sig, åt gärna godis och ”tjoade och tjimmade” i vänners lag. Motionen var inte heller särskilt omfattande, även om han rörde sig en hel del i jobbet.
– Jag har alltid haft lite ADHD och vill göra saker hela tiden, säger han och skrattar.

När han nu tittar tillbaka på sin tillvaro under de åren säger han:
– Det där att man jobbar så mycket och stressar, det är förödande för hälsan, tror jag.

På Bengts pappas sida har det funnits många med diabetes typ 2, eller åldersdiabetes, som man oftare uttryckte det förr.
Den enda förändring han själv gjorde när han fick sin diagnos var alltså att försöka hoppa över godispåsen.
– Annars rumlade jag på som vanligt med vänner och bekanta.

När han tänker på det så här i efterhand, så var det kanske just det han skulle dra ned på, att i det sociala umgänget oftare säga nej till dålig mat och kanske avstå något glas ibland.
– Men jag var ju över 50 år då, och det är svårt att göra om sig. Jag har alltid varit en glad prick, som helst inte säger nej.

Då och då tänkte han att han kanske borde göra en förändring – han visste egentligen att han inte levde riktigt som han borde – men det blev inte av.
– Har man diabetes måste man ha en väldigt bra karaktär. Det kanske är lättare att förändra sig om man får diabetes när man är yngre. Men om man är en glad prisse i 50-årsåldern är det svårt att bryta mönstret. 
Diabetes typ 2 syns ju inte heller. På något sätt skulle det varit lättare att bryta benet, menar han.

Det var först på senare år som Bengt Löfvenberg blev mogen för en bestående förändring. Han fick några påminnelser om att kroppen inte längre är densamma som när han var ung – han åkte på en höftoperation, och så fick han operera bort gallan.
– Då märker man ju att man är dödlig.

År 2016 börjar han på en kurs på SSDF. Första träffen hölls av professor Kerstin Brismar och en dietist. Deltagarna delades in i grupper och tilldelades varsin kursledare. Grupperna träffades sedan regelbundet under flera månaders tid. Bengt Löfvenberg fick stor tilltro till sin kursledare.
– Egentligen är det väl han som har väckt mig och gett mig en spark i rumpan. Bengt menar att hela gruppen mår bra av att inspireras av en bra kursledare.
– Han berättar hur han gör, men han låter oss ta egna beslut om hur vi själva ska göra. Det är inte samma lösning för alla. Vi måste komma på vad som fungerar för oss personligen.
Bengt säger också att det känns bra i själva gruppen, med de andra deltagarna, som är i samma situation som han själv.
– Man har kommit in i en bekantskapskrets där alla vill att det ska gå bra för varandra.

Att gå på en kurs med flera träffar under en längre tid, att få fler påminnelser om hur man kan hantera sin sjukdom, och få lång tid på sig att reflektera ihop med andra – det har fungerat bra för honom.
– Ibland kanske man vet vad man borde göra, men man förtränger det.
För Bengts del tycks det handla mycket om hur han ska hantera sociala situationer.
– Kursledaren berättade att han har med sig egen mat om han går på bjudning. Vi andra är ju inte sådana. Men om man går på kalas med familjen kanske man klarar att bara ta lite av smörgåstårtan i alla fall.
– Man måste lära sig att man kan vara med på fester och samtidigt tacka nej till maten. Men det kan vara svårt, och man vill ju inte heller vara oartig. ”En liten bulle kan du väl ta”, kanske de säger, eller ”ett litet glas kan du väl ta”.

Bengt har blivit allt bättre på att sätta gränser. Han tackar inte nej till sociala sammanhang.
– Jag drar mig inte undan. Jag vill ju delta. Men jag säger kanske att ”jag tar bara ett glas vin”. På en kräftskiva kanske jag nöjer mig med en halv nubbe.

Innan Bengt lärde sig att avstå, trodde han att det skulle vara svårt att delta och samtidigt säga nej.
– Man är ju lite rädd att de inte ska tycka om en.
Men när han väl började säga nej, visade det sig inte alls få några sociala konsekvenser.
– Nej, det hände ingenting! Jag är ju samma glada prick som tidigare. Så det var inte så svårt.

Vi förflyttar oss från caféet där vi sitter, och tar en tur till Vasaparken för att ta bilder på Bengt. Han travar på med lätta steg och det finns absolut ingenting som avslöjar att han skulle ha haft dålig hälsa. Snarare tvärtom. Han är 68 år, och han ser ut att vara i betydligt bättre form än många andra yngre förmågor som vi möter längs vägen. Han har lämnat tio kilo vikt bakom sig, fått till betydligt stabilare sockervärden än tidigare, motionerar regelbundet – och äter bättre.
– Jag äter mycket mindre mängd mat nu. Äter man ordentligt så går godissuget och hungern bort efter ett tag, säger han som om det vore den enklaste saken i världen.

Kursen han har gått är slut, men deltagarna och kursledaren har kommit överens om att de ska fortsätta träffas ändå, en gång i månaden.
– Ja, vi har funnit varandra. Man känner ju sig hemma med andra diabetiker. Det är lättare att göra förändringar i grupp.

När jag frågar Bengt om han kommer att hålla sin nya livsstil, kommer svaret snabbt och utan tvivel.
– Ja, det gör jag.
– Synd bara att jag inte gjorde det tidigare, säger han och skrattar.

Gå kursen du också - läs mer om Egenvård och motivation här.

Text: Bruno Lundgren  foto: Petrus Iggström