Diabetesdialogen är igång!

Härom veckan kom Stockholms landstings nya budget. ”Landstinget?”, kanske ni frågar. Det heter ju numer ”regioner”. Ja, men eftersom lagstiftningsprocessen är väldigt långsam i Sverige så har inte själva namnet ändrats ännu – så formellt heter det faktiskt fortfarande ”landsting”.

En viktig nyhet i budgeten var ett uppdrag till sjukvårdsförvaltningen att tillsammans med patientorganisationerna utveckla en diabetesplan för 2019–2022.

”Stockholm Topp 3” kallar vi detta projekt. Vi ska bli bland de bästa i landet på att uppnå resultat för personer som lever med diabetes.

En sorts inledning till detta arbete genomfördes redan samma vecka. Representanter för patienter, professioner och läkemedelsindustri, samt tjänstefolk från förvaltningarna, genomförde tillsammans med politiker den första Diabetesdialogen.

”Tillsammans” är ett viktigt ord. Aldrig förr har alla dessa aktörer samlats i ett och samma rum för att förbättra för oss med diabetes. För det är endast tillsammans som vi på stor skala kan göra det.

Diabetesdialog är ett initiativ av driftiga personer inom vården, med David Nathansson, överläkare på Karolinska, i spetsen – och är tänkt att fortsätta på årlig basis. SSDF anordnade det praktiska samt modererade och styrde upp så att dagen skulle resultera i handling.

Ingrid Dahlman från Ersta redogjorde för en lång rad intressanta data från projektet Testmiljön. Preliminära data, så ännu ingen etablerad sanning, men en del saker förvånade mig.

Vi med diabetes går ofta till vården. En typ 1:a har i snitt 17 vårdkontakter per år och vi typ 2:or har kontakt med vården 29 gånger per år! En delförklaring är att vissa har dagliga besök av till exempel distriktssköterska för insulin, och många med typ 2 är väldigt gamla och får därmed en lång rad besök för andra åkommor.

Personligen är jag mycket tacksam över att leva i ett land med så bra sjukvård som vi faktiskt har, men om jag tänker mig det goda livet så ingår inte vården. Jag vill ha ett gott liv utan vårdkontakter. Givetvis under förutsättningen att jag inte behöver vården för att jag är frisk eller klarar min åkomma själv.

Att träffa vården varannan vecka styr mycket av livet. Är det så att man verkligen behöver det så är det ju så. Men mycket kan säkert göras för att minska antalet besök. En sak som vår förening driver är ”One-stop-shop”. Att man ska kunna göra alla sina kontroller vid ett tillfälle. Att kolla långtidsblodsocker, fötter och fota ögonbottnar vid ett och samma tillfälle spar tid för mig, men även för vården.

Det mest positiva med mötet var ändå att alla satt tillsammans med det gemensamma målet att Stockholm ska bli topp 3. Nu är vi på gång!

För övrigt…

…var de regionala skillnaderna i andelen som har diabetes var otroligt intressanta. Salem, som låg högst, hade 50 procent högre andel än Södertälje, som låg lägst. Oväntat, fast kanske det endast är slumpmässigt? En liten befolkning och ett fåtal fler eller färre personer med typ 1 spelar kanske roll.

Mer väntat är att typ 2:or varierar mer och i perfekt omvänd harmoni med genomsnittsinkomsten. Norrtälje, högst på nästan 7 procent, och Danderyd lägst på lite drygt 3 procent. För att bli topp 3 måste vi arbeta intensivt på de orter och vårdcentraler med högst andel i kombination med högt genomsnittligt HbA1c.