”Diabetes, det kan väl inte jag få?”

Thomas Magnusson har typ 2-diabetes och är ordförande i DiOS – Diabetesorganisationen i Sverige. Här berättar han om sin egen diabetesresa, varför han tycker att personer med diabetes borde få mer hjälp att ta ansvar för sin sjukdom, och hur coronakrisen kan påverka sjukvården positivt på lång sikt.

Det var 14 år sedan Thomas Magnusson fick diagnosen typ 2-diabetes. Som för så många andra kom diagnosen oväntat. Mot slutet av ett besök på vårdcentralen tog han upp, lite sådär i förbifarten, att han varit ovanligt trött och törstig. Läkaren föreslog att testa för diabetes – och när provresultatet kom visade det sig mycket riktigt vara diabetes.
– Jag blev väl lite överraskad. Diabetes… det kan väl inte jag få? Jag blev väldigt frågande, vilket ledde till att läkaren undrade om det var någon i familjen som hade diabetes, minns Thomas Magnusson.

Hade ärftliga anlag

Och visst var det så. Thomas pappa har ju diabetes, och hans farfar hade också haft ”sockersjukan” som de sa på hans tid. Läkaren förklarade då att diabetes är tydligt kopplat till ärftliga anlag.
– Då började polletten trilla ned. Jag har ju sett min pappa stå och ta insulinsprutorna i badrummet, men aldrig riktigt tänkt på det. Det var en rätt så tydlig bild: jag hade diabetes, jag hade ärftliga anlag, och jag hade väl själv inte gjort vad jag kunnat för att hålla diabetesen borta. Hade jag vetat om att det var så pass ärftligt hade jag nog tänkt mig för. Med andra ord hade jag ingen kunskap om diabetes.

Men det skulle dröja innan Thomas fick djupare kunskap om diabetes, trots att han nu visste att han själv hade sjukdomen. Någon patientutbildning blev han inte erbjuden, och han upplevde att hans läkare inte kunde speciellt mycket om diabetes.

Fick ingen utbildning

Thomas fick i alla fall träffa en diabetessköterska som undersökte fötterna, men hon bytte snart jobb – och mottagningen blev utan diabetessköterska.
– Det lilla intresse av att lära mig mer som uppstod i början försvann ganska fort. Jag tacklade nog inte diabetesbeskedet speciellt bra, för jag visste för lite vad jag skulle göra. Visserligen hade jag förstått att jag borde röra på mig mer och äta annorlunda. Men jag fick som sagt ingen utbildning, och jag fick väldigt få råd och tips på hur jag skulle hantera det. Det var mer fokus på att jag skulle ha rätt medicin.

Så, Thomas tog sin medicin och livet flöt på ungefär som innan diagnosen. Han blev kallad på kontroll någon gång per år och så var det inte mer med det.
– Det hände inte speciellt mycket, och jag brydde mig kanske nog inte speciellt mycket då heller. Jag förstod inte riktigt allvaret i det hela.

Och åren gick. Men närmare nio år efter diagnosen kom Thomas i kontakt med SSDF och DiOS, via en bekant som fått reda på att han hade diabetes. Då föreningslivet är något som alltid tilltalat Thomas blev han motiverad att engagera sig.
– Det här berörde mig. Det var nog det som var själva drivkraften till att gå med och börja jobba med diabetesfrågorna på ett mer organiserat sätt. Men jag började inse att om jag skulle vara engagerad i detta så behövde jag sköta min egen diabetes på ett bättre sätt. Så att jag inte bara pratar om hur folk ska hantera sin diabetes, utan också försöker göra min del.

Bytte vårdcentral och läkare

Första steget blev att byta vårdcentral och läkare. Han sattes direkt på annan medicinering och fick hårdare krav på sig när det gällde kost och motion. Thomas fick fortfarande ingen utbildning, men den nya diabetesläkaren och diabetessköterskan gav honom en hel del råd och tips.
Den största skillnaden med den nya läkaren var ändå att han lyckades få Thomas att röra på sig mer än tidigare. När Thomas fick diabetes vägde han 94 kilo. På egen hand hade han lyckats gå ner 8–9 kilo.
– När jag kom till den nya diabetesläkaren fick jag höra att det inte riktigt dög. På ett bra sätt, men ändå tydligt – du måste röra på dig mer! Idag är jag nere på 77 kilo. Det har bidragit till att mina diabetesvärden är klart mycket bättre.

Av en slump hade Thomas hockeyspelande tonårsson fått in en dietist till sitt lag, som skulle hjälpa killarna i laget att äta bättre – samtidigt som Thomas bytte diabetesmottagning och började ta kosten lite mer på allvar.
– Vi fick ett gemensamt mål att vara mer noggranna med vad vi åt. Så vi kunde hjälpa varandra, minns Thomas.

Eget ansvar

Att ha en välskött diabetes hänger mycket på eget ansvar, men det är heller inte hela sanningen, menar Thomas. Han förklarar hur han resonerade när en diabetessköterska sa att det var han allena som var ansvarig för sin diabetes.
– Då konstaterade jag att: ”Om du säger det, då måste du hjälpa mig att ta det ansvaret”. Och det var precis det jag inte fick då. Jag fick ingen hjälp att ta det här ansvaret.

Idag arbetar Thomas med liknande frågor i sitt jobb som ordförande i DiOS. Hans mål är att alla som får diabetes ska förses med den kunskap och de resurser de behöver för att kunna hantera sin sjukdom på ett så bra sätt som möjligt – och på så vis få hjälp att ta eget ansvar.
– Det jag vill säga med min berättelse är att jag inte fick den här hjälpen och stödet i början, utan jag har fått söka mig fram själv. Och det är väl som vanligt, att den som gör det kan klara sig, men det är väldigt många som inte klarar av att söka på egen hand och hitta rätt kunskap och information.

Samtalar med mig själv

Lika viktig som kommunikationen med vården är dock kommunikationen med den egna kroppen och sinnet, menar Thomas.
– Mycket handlar om samtalet med mig själv. Att jag hela tiden är medveten om vad jag gör och varför jag gör det här. Har det hänt något positivt tack vare min diabetes, då är svaret att jag har lärt mig att ta hand om min kropp bättre. Jag har gått ned i vikt och rör på mig mer, och jag tänker mycket mer på vad jag äter och stoppar i mig än vad jag gjort tidigare.

Men helt hundra till freds med sin sjukdom är nog Thomas ändå inte. På frågan om han känner sig begränsad av sin diabetes är svaret kort och gott: ja. Att inte kunna äta vad som helst och ständigt hålla koll på blodsockervärdet är ingen höjdare.

Att känna sig begränsad är dock inte samma sak som att låta sjukdomen hindra en. Thomas försöker anamma en rätt så avslappnad attityd till sin diabetes.
– Många säger numera ”Jag äter vad jag vill, men jag kan inte göra det varje dag”. Det tycker jag är vettigt. Men det bygger ju också på att du har kunnat sköta din diabetes och har hållit efter dina värden under en period. Utmaningen för mig nu är att klara min diabetes med mindre eller helst helt utan mediciner.

Snittet är viktigt

Thomas lever idag efter en liknande princip när det kommer till motionen. För några år sedan försökte Thomas läkare sätta upp ett mål att han skulle promenera tio tusen steg om dagen. Men just då kändes målet ouppnåeligt.
– Det visade sig att jag hade både rätt och fel. Det jag menade var att det finns dagar som jag inte klarar tio tusen. Och så är det ju, det finns dagar där jobb och annat gör att jag blir för mycket stillasittande. Men det är snittet som är viktigt. Jag kan kompensera andra dagar då jag rör mig väsentligt mycket mer.

Förra året satte Thomas själv upp ett mål på att snitta elva tusen steg om dagen, och klarade det. I år är målet tolv tusen – men dagssnittet hittills i år ligger faktiskt på hela femton tusen. Något han delvis tackar coronakrisen för.
– I och med att jag jobbar hemifrån nu blir det att jag måste komma ut någonting varje dag, och då ser jag till att gå lite längre än vanligtvis, berättar Thomas.

Coronokrisen ökar digital kontakt

Covid-19 och coronakrisen är något som en del diabetiker känner sig oroliga inför, och det med gott fog. Många diabetiker tillhör en riskgrupp eftersom de inte sällan dras med flera relaterade åkommor, och så tillkommer ju problemet att krisen belastar vården i stort och lämnar mindre utrymme för den ordinarie verksamheten.
Men Thomas tror att erfarenheterna av krisen kan komma till användning i framtiden.
– Jag tror att den digitala kontakten mellan vård och patient utvecklas i snabbare takt nu tack vare corona. Det skulle kunna påverka vården på ett positivt sätt framledes och gynna många patienter. Det är jättehemskt det som sker, men jag tycker det är värt att lyfta fram att det finns saker vi kan använda oss av och dra nytta utav i framtiden.

Text: Luca Pirro  Foto: Petrus Iggström