Det var en fråga om när snarare än om

När Jan Gladh fick typ 2-diabetes i 50-årsåldern kom beskedet inte direkt oväntat – trots att han inte hade märkt av några symptom innan den där rutinhälsokontrollen via jobbet. Nu, 14 år senare, tänker han knappt på sjukdomen. 

Jan Gladh har diabetes i släkten. Både hans mamma och pappa hade så kallad åldersdiabetes. Så när han själv som 50-åring diagnostiserades med typ 2-diabetes var hans reaktion ungefär: ”Jaha, det var nu den kom”.
– Det var ju egentligen inte så märkligt eftersom det finns en viss ärftlighet med det där. Det var mer en fråga om när snarare än om, säger Jan Gladh.
Som för många andra upptäcktes hans avvikande blodsockervärden under en årlig hälsokontroll via hans arbete.
– Sen checkade vi upp ifall det var tillfälligt, men det var det ju inte. Sockret var fortfarande högt. Så småningom blev jag satt på medicin och på den vägen var det, minns Jan.
Sedan dess har han prövat en rad olika mediciner. Daonil, Glimepiride, Victoza, Metformin – ja, det tog tid att hitta rätt. Initialt fick Jan en tablett som heter Daonil, vilken han reagerade på med insulinkänningar.
– Det var väldigt obehagligt. Det är som om batteriet tar slut. Jag blev jättehungrig och kände att ”jag orkar inte ens gå hem”. Då var det massa pyssel med det där, jag var tvungen att förbereda mig så att jag hade sötsaker med mig hela tiden och gick runt och var rädd.

Alltid gått till samma vårdcentral

Det tog några år innan insulinkänningarna gav med sig. Kanske var det delvis tack vare att han haft en bra kontinuitet med var han fått sin vård. 
Om Jan haft en stor rotation på medicinerna han prövat, kan man inte säga detsamma om antalet personer som behandlat hans diabetes. Jan har nämligen alltid gått till en och samma vårdcentral – vårdcentralen i Liljeholmen (läs mer om Liljeholmens vårdcentral längre fram i tidningen). Och läkare har han bara haft två under sina 14 år med diabetes.
– Det är en trygghet för mig som patient. Man bygger upp ett förtroende med sin läkare. Då är det lättare att föra resonemang om sjukdomen och vart man är på väg, vilka mål man sätter och att sedan följa upp dem efteråt. Har man olika läkare blir det lite hattigare. Det blir inte samma kontinuitet, och det som står i journalanteckningarna blir ledande för den nya läkaren.
Jan upplever att han involveras i sin sjukdom på vårdcentralen. Ett exempel var då han under en längre tid hade ett väldigt stabilt blodsockervärde, och han började fundera på om det gick att trappa ned medicineringen. Han föreslog sin läkare att testa att sluta med tabletten Glimepiride.
– Vi prövade, och när jag kom tillbaka efter ett halvår visade det sig att jag kan vara utan den medicinen. Jag känner mig inte slentrianmässigt medicinerad. Varje moment är noga övervägt och kontrollerat. Det känns bra, säger Jan.

Har dialog med läkaren

I Jans relation till sin läkare är det dock inte bara han själv som styr och kommer med förslag. Han beskriver det som en dialog där han ibland måste ta ett steg tillbaka och acceptera läkarens kompetens.
Som när hans nuvarande läkare föreslog att Jan skulle börja med sprutor – antingen insulin eller Victoza. Det var något som Jan till en början var skeptisk mot.
– Det kändes som att om jag började med sprutor så hade jag kommit ett steg längre i min sjukdom. Jag hade ett psykologiskt motstånd mot det där och ville inte ha några sprutor. Men där har vi också resonerat, och jag fick vika mig för hennes kunskap, skrattar Jan.
Valet blev Victoza, och det är inget som Jan ångrar. Sedan han påbörjade den nya medicineringen har blodsockret blivit stabilare. En injektion på morgonen är allt som krävs. Plus tabletten Metformin två gånger om dagen.
– Det fungerar jättebra på mig. Jag kollar naturligtvis mitt blodsocker då och då, men jag ligger alltid rätt bra till. Så jag behöver inte hålla på så mycket som när jag hade insulinkänningar och var tvungen att kolla sockret hela tiden, berättar Jan.

Det går per automatik

Nu för tiden reflekterar Jan inte särskilt mycket i sin vardag över att han har diabetes. Att sköta diabetesen sker per automatik.
– Man är så rutiniserad. Jag vaknar, tar medicin, borstar tänderna… När jag är ute och reser eller är vid sommarstugan och har andra rutiner, då kan jag ibland glömma bort det där. Jag har inga problem med känselbortfall eller andra komplikationer och det påverkar ju såklart att jag inte känner att sjukdomen är ett så stort problem.
Men nog finns det förbättringspotential. Motionen skulle behöva bli mer regelbunden – något som jobb ”och annat” försvårar. Och diabetes är trots allt en livslång sjukdom som kräver en viss framförhållning.
– Jag försöker motionera så regelbundet jag kan, men det är inte alltid som det blir så. Det fungerar i perioder. Det svåraste med sjukdomen är att man måste tänka på ett visst sätt och alltid ha mediciner med sig. Man är lite ofri i och med att man är bunden till en sjukdom som måste kontrolleras.
Att det går så pass bra som det ändå gör – utan större komplikationer och med en vardag där sjukdomen hamnar i bakgrunden – tillskriver Jan delvis sin läkare och vårdcentral, och delvis sitt eget engagemang. Han känner inte att någon bestämmer över hans sjukdom, utan att de tillsammans kommer fram till vad som är bäst för den.
– Jag låter inte någon annan styra över mig, utan jag tvingar mig liksom på och vill vara med. Jag vill höra resonemangen och ha motiveringar till hur man tänker, och om jag inte får det så frågar jag. I slutänden handlar det ju om mig.

Jan lever livet

Engagera dig i din vård
Var aktiv! Fråga och ifrågasätt. Men försök inte ta över totalt. Man måste tro att läkarnas fem och ett halvt års utbildning plus specialistutbildning betyder något. 

Balans mellan medicinering och livsföring
Om du ligger stabilt kanske det går att trappa ned på medicineringen – man kan alltid testa, och byta tillbaka om det inte fungerar. Om blodsockret å andra sidan svänger kanske det går att testa nya mediciner. Men medicinering kan aldrig ersätta en god livsföring. Diskutera med din läkare för att hitta balansen. Ät normalt men undvik det som du vet påverkar diabetesen negativt. 

Rutiner, rutiner, rutiner
Det kanske är jättelätt för många. För mig är det lite svårt. När det kommer till rutiner som är kopplade till jobb och annat är det oftast inget problem, men när det gäller en själv är det svårare. Jag har egentligen ingen lust att kännas vid min sjukdom, fast jag har den. Så förneka inte din sjukdom och var noga med medicineringen, fast det känns besvärligt.

Text: Luca Pirro  Foto: Petrus Iggström