”Det kan gå bra att ha diabetes”

Yvonne Kullberg har haft diabetes typ 1 sedan början av 50-talet. Hon håller inte med om den dystra bilden av diabetes: 
– Jag har ju varit friskare än de flesta andra, säger hon.

 Hemma hos Yvonne Kullberg på Lidingö utanför Stockholm bjuds det på kaffe, kakor och leenden. Hon frågar om hon ska brygga mycket kaffe eller ”lagom” – och vi enas om att lagom blir bra. För 65 år sedan var dock törsten större. Året var 1953 och Yvonne var 15 år och sommarjobbade på NK.
– Jag tänkte att det var så torr luft där, och att det var därför jag drack jämt. Och så visste jag ju inte vad man skulle dricka, så jag drack sockerdricka. Sen kom hösten och jag började skolan igen, men jag fortsatte att vara törstig, säger Yvonne.

Världen rasade

Den hösten tog Yvonnes mamma sin motvilliga dotter till doktorn, och de fick veta att Yvonne hade diabetes. Hon beskriver beskedet som att världen rasade och hon minns att hon ville dö. 
Den känslan gick dock snabbt över, och hon har sedan dess varit noggrann med sin diabetes och har försökt hålla sig positiv. 65 år efter diagnosen har sjukdomen emellertid ännu inga tankar på att pensionera sig – men nog går den att leva med.
– Jag läste att om man ska välja en kronisk sjukdom borde man välja diabetes. Diabetes syns ju inte, och så kan jag gymnastisera och göra allt som jag vill, bara jag förbereder mig, menar Yvonne.
En anledning till Yvonnes optimism är de medicinska framsteg som gjorts sedan hon först fick diagnosen. På den tiden fick man en insulinspruta på morgonen som skulle räcka hela dygnet, och det fanns inget sätt att själv mäta blodsockret på. När Yvonne fick sin diagnos fick hon stanna på sjukhuset i hela två månader, vilket gjorde att hon missade en hel skoltermin.
– Jag kom inte riktigt ikapp och på vårterminen dalade betygen, vilket gjorde att jag inte kom in på gymnasiet. Då sa min mamma: ”Då hinner du ju spela mer fiol”. Fast hon hade väl inte tänkt att jag skulle bli yrkesmusiker, skrattar Yvonne.

Dolde sin diabetes

Men musiker blev hon, då hon efter allt övande kommit in på Kungliga Musikhögskolan. Men under skoltiden hade hon ännu inte kommit till ro med sin sjukdom, och att hon hade diabetes var något hon gärna dolde.
– Jag berättade inte ens att jag hade diabetes. Det teg jag om i många år. Några av mina närmaste kompisar visste, men de visste ju ingenting om sjukdomen egentligen. Och jag tror inte heller att lärarna visste någonting. Sprutan tog jag oftast på toaletten. Det gör jag inte idag! Jag kan till och med ta den ute på restaurang, det är ju bara dra upp tröjan lite. Nu ser ju sprutan ut som en penna dessutom. Jag har skämts för diabetesen och inte velat tala om det för någon. Men det har nog påverkat att jag läst i tidningen att man inte ska skämmas för det tror jag.
Jo, visst har även Yvonne haft sina bataljer med sjukdomen. Men tack vare att hon skött kosten – ätit på regelbundna tider och varit noggrann med vad hon stoppat i sig – och varit aktiv med promenader och cykling, så har hon haft väldigt få komplikationer och kunnat leva ett bra liv.
– Jag har ju varit friskare än de flesta andra. Någon gång har jag varit sjukskriven för förkylning eller så från jobbet, men annars har jag inte varit mycket sjuk. Under alla år har jag bara åkt in på sjukhus två-tre gånger på grund av känning. En gång när barnen kom hem låg jag och sov på golvet i hallen, det är enda gången i livet som jag har missat jobbet. 
Vad är då hemligheten bakom Yvonnes relativt friska liv med en kronisk sjukdom?
– Det är väl det att jag försökt hålla måltiderna någorlunda. Man mår ju bra av att äta som en diabetiker.
Text och foto: Luca Pirro