”Det fanns ju för sjutton ingen diabetesvård!”

Eiwor Fröberg har haft diabetes sen 1958. 
– Dom 30 första åren jag hade diabetes fick jag gå till 100 procent på känn, säger hon.

När jag plingar på dörren till Eiwor Fröbergs hem i Tyresö strax söder om Stockholm, möts jag av ett stadigt handslag och ett leende som skvallrar om en stark karaktär som varit med om mycket. Hennes erfarenhet av diabetes började redan 1958, då hon bara var 14 år gammal. Eiwors mamma misstänkte att det var något fel eftersom Eiwor ständigt var törstig – hon sprang hela tiden på toaletten, för att sedan gå och dricka vatten igen. När Eiwor kom hem från sjukhuset och hade fått diabetes konstaterat, så sa de hemma att ”det är väl inga problem att du har diabetes nu, det finns ju tabletter!”

I verkligheten fanns det väldigt få hjälpmedel och läkemedel på den tiden. Det som fanns var Novo Lente – ett medelverkande insulin som började verka först efter fyra timmar. Och tabletterna?
– De kom samma år som jag fick diabetes. Men jag var för ung för att ta de där tabletterna, det var bara pensionärerna som tog dem. Och något annat fanns inte över huvud taget, säger Eiwor Fröberg.

Det svåraste var att inte själv kunna mäta blodsockret – blodsockermätarna kom först på 80-talet. När Eiwor hade haft diabetes i tio år, i slutet av 60-talet, så kom det en sorts papperstejp man kunde kissa på för att läsa av blodsockret. Färgen på tejpen avslöjade hur man låg till. Men för Eiwor var det inte lönt, tejpen var alltid svart, vilket betydde dåliga värden.

I samma veva som tejpen kom, kom också plastsprutorna. Men de var dyra, så Eiwor fick fortsätta använda de gamla glassprutorna ett tag till. De skulle kokas med jämna mellanrum och lämnas in till apoteket för desinfektering.

Även om reaktionen hemma till en början var rätt så avslappnad, så fick hon helt andra reaktioner från äldre människor: ”Diabetes, det är det där som man brukar få amputera fötterna för. De blir blinda, och så brukar de dö tidigt” fick hon höra.
– Jag var 14 år och blev inlagd på en avdelning för vuxna. Det var bara hjärtpatienter som låg där i stort sett. Gamla tanter och farbröder. Det var omgivningen. Men det var på det sättet då. 

Det fanns som sagt väldigt få medel att tillgripa på den här tiden, så när Eiwor åkte in med skyhögt blodsocker några månader efter att hon först fått diagnosen, så fick hon putsa sjukhusfönstren i två veckor, för att få ner sockret.
– De visste att sockret gick ned om man ansträngde sig, och det fanns inget annat. De hade inget alternativ, säger Eiwor.

Ett annat läge där det inte fanns många alternativ var när det gällde adoption. Eiwor var rädd för att föda ett skadat barn på grund av sin diabetes, och hon ville därför adoptera. Men det kom inte på fråga. Det fick man inte göra som diabetiker, eftersom man ju var kroniskt sjuk. 

Och sen var det ju det här med synen. Eiwor miste nämligen synen på vänster öga när hon var 27 år, på grund av en synnervsinflammation. Hela förloppet tog endast en vecka, innan hon tappade synen på ögat. Jo, Eiwor har varit med om en hel del. Men hon delar med sig av några visdomsord som hon sa till sin mamma en gång då hon var inne i en tuff period:
– Livet är som ett glas gammeldags mjölk. Hur jäkligt det än är, så är det där besvärliga högst upp, och sen så finns det massa positiva grejer i botten, säger Eiwor och skrattar. 
– Det är någonting man måste lära sig om man har en sådan här sjukdom. Man får leta upp de positiva grejerna, även om de kan vara svåra att hitta ibland. Men det finns alltid någonting, säger Eiwor.

Hon behöver inte tänka länge för att komma på ett exempel:
– Nu har jag fått en kontinuerlig blodsockermätare, och det är himmelriket! Den är värd sin vikt i guld. Jag behöver inte gå och vara orolig längre, avslutar Eiwor.
 Text och foto: Luca Pirro