Det är inte värdigt!

JUST NU HAR VI EN HEKTISK och omtumlande period, både i SSDF och i resten av Diabetessverige. Sedan artikeln om Svenska Diabetesförbundets ordförandes arvode publicerades har vi kontaktats av många som intresserat sig för detta, och som har oroats av det.

Jag vill klargöra att det INTE är SSDF som publicerat artikeln, det är Dagens Nyheter. Tidningen Sydöstran har också haft en artikel inne, som var lika klargörande över vad som inträffat, men också över hur Blekinge Diabetesförening har det. Även Nerikes Allehanda har haft en artikel inne.

Men vi i SSDF drabbas ändå av detta, eftersom inte alla människor förstår skillnaden mellan förbund och förening. Vi har blivit uppringda av medlemmar som vill gå ur hos oss för att de trott att det är SSDF:s ordförande det handlar om, och när det gått upp ett ljus hos dem att det är Förbundets ordförande får vi kommentaren ”så skönt att vi inte längre är kvar i förbundet”.

Även från politiken, vården och läkemedelsbranschen har vi fått beska kommentarer om hur fondmedel och statsbidrag används. Människor som donerar pengar till diabetesforskning måste garanteras att pengarna verkligen går till det. Då finns Rolf Luft-stiftelsen som ett hederligt alternativ.

NÄR EN SÅDAN HÄR NYHET kommer ut blir det alltid som om någon rört om med en pinne i en myrstack. Alla vill veta allt, och gärna så smaskiga nyheter som möjligt. Men detta är inget som gagnar diabetesrörelsen, vi alla dras med i smutsen. Jag hoppas och förutsätter att Svenska Diabetesförbundet rensar upp i sitt träsk, annars kommer förbundet aldrig att kunna återhämta sig. Man kan inte låta en förbundsstyrelse regera med hot och piskor över föreningarna i landet. ”Om du fortsätter att kommentera förbundsordförandes arvode kommer du inte att bli omvald, det ska jag se till” är ett hot som föreningsordföranden drabbats av från förbundsledningen. Det är inte värdigt i ett demokratiskt land!

ETT ANNAT SÄTT för förbundsstyrelsen att svara på kommentarer om artikeln är att försöka hitta en annan syndabock än förbundsledningen som de kan få media att intressera sig för. Jag har själv märkt av det, när frågor kommer till Stockholms stadshus om mitt arvode som vigselförrättare (4.200 kr före skatt/år), eller när SSDF:s pensionsavsättning för den tidigare kanslichefen nu lyfts fram som något fiffel och båg. Falska namn på e-mailadresser som den som ställde frågan till Stockholms stad om mina vigselarvoden, påhittade namn i olika bloggar och insändare, försök med s k tillrättalägganden på DN-artikeln och Sydöstran där rena lögner lyfts fram som sanningar. Återigen – det är inte värdigt!

OM VI NU TILLSAMMANS skall kunna göra något gott för personer med diabetes och deras anhöriga, då måste denna soppa redas ut, och det snabbt. Förbundet måste få en ledning som det går att tro på, och som leder förbundet på ett demokratiskt och genomskinligt sätt. Förbundsledningen måste först och främst leva som de kräver att deras medlemsföreningar ska, nämligen att följa stadgarna. Annars kommer diabetesföreningar i hela Sverige inte att ha svenskarnas förtroende längre, och det skulle verkligen inte gynna personer med diabetes! Låt inte makthunger och girighet tillåtas ta över!

Med detta vill jag önska alla läsare en fin och solig vår!

INGE-BRITT LUNDIN, ORDFöRANDE

Ur Leva med Diabetes nummer 3 2010