Bengt knatar på!

För drygt två år sedan skrev vi om Bengt Löfvenberg, som lyckats med något väldigt ovanligt. Nämligen att förändra sin livsstil. Men hur gick det sen?  

I 50-årsåldern fick Bengt Löfvenberg konstaterat att han hade typ 2-diabetes. Men han fortsatte att leva ungefär som vanligt. Den enda egentliga förändringen var att han släppte godispåsen, som han uttryckte sig ungefär. I övrigt tuffade det på med mycket jobb, en hel del stress, och en del glada kvällar med goda vänner, tillika god mat och dryck.
Som han sade i reportaget då, för ett par år sedan:
– Det kanske är lättare att förändra sig om man får diabetes när man är yngre. Men om man är en glad prisse i 50-årsåldern är det svårt att bryta mönstret. 

Anmälde sig till en kurs

Vid 66 års ålder – då Bengt hade dåliga blodsockervärden och dessutom hade hunnit operera bort gallan och ersätta ena höften – anmälde han sig till en kurs i SSDF:s regi, för att i akt och mening bli hälsosammare. 
Och alla som försökt förändra sin livsstil vet ju hur svårt det är. Men Bengt lyckas. Kursen blir den vändpunkt han hoppats på. Utan att upprepa historien går han kort och gott ned tio kilo, lär sig äta och dricka rätt och får ordning på blodsockret.
Men då undrar man förstås: Hur är det nu då, två och ett halvt år senare?
Egentligen behöver man inte fråga. Man ser det på långt håll. 
– Jodå, det är bara bra, ser du, säger han med ett leende.  
Den goda formen håller i sig. Fyllda 70 år tycks Bengt gå med raskare steg än någonsin.
– Jag har ju blivit äldre. Jag blir kanske lite tröttare, men förutom det går allt bra, säger han.
Bengt fortsätter att äta och dricka rätt, och han motionerar regelbundet. De flesta dagar i veckan är han och sambon ute tre, fyra timmar om dagen och rör på sig, medelst till fots eller med cykel. Eller så simmar han. Och när han är vid sommarstugan på Gotland är han igång och fixar med hus och trädgård. 
Medicineringen är densamma som tidigare. Blodsockret är fortsatt hyggligt stabilt. Och så går han fortfarande på träffar hos SSDF. 

Man behöver bolla

– Det är ju jätteviktigt att inte vara ensam. Man behöver andra att bolla lite med. Andra som inte skäms för att de har diabetes eller andra problem. 
Han missar väldigt sällan en träff med gruppen.
– Det är bara död som är ett giltigt skäl att frånvara, skrattar han. 
Senast gruppens medlemmar träffades dök frågan upp om de skulle fortsätta att ses även efter nästa nyår.
– ”Ja!”, skrek nio av tio i gruppen, säger Bengt. Det är fler än jag som har ett behov av den här gemenskapen. 

Text: Bruno Lundgren FOTO: Petrus Iggström