Små förändringar gjorde stor skillnad
Idag är Caner 30 kilo lättare
För två år sedan var Caner Baysal så trött och tung i kroppen att han knappt orkade med sina arbetsdagar som fritidspedagog. Idag väger han 30 kilo mindre, har fått bättre blodsockervärden och kan spela fotboll med eleverna på rasten. Vägen dit har handlat om små förändringar, tålamod och att lära sig att inte gå ut för hårt.
När 45-årige Caner Baysal fick diagnosen typ 2-diabetes för tio år sedan visste han att han behövde förändra sina levnadsvanor. Han försökte gå ner i vikt flera gånger, men kilona kom tillbaka och de nya vanorna blev aldrig långvariga. För två år sedan tog han, tillsammans med sin diabetessjuksköterska Eunice Akua Fenteng på Brandbergens vårdcentral, beslutet att börja förändringen i liten skala. Då vägde Caner omkring 140 kilo och hade svårt att klara av sina arbetsdagar som fritidspedagog på Kvarnbäcksskolan i Jordbro.
– Jag arbetade halvfart och när jag kom hem från jobbet var jag helt slut och orkade inte göra någonting. Min fysiska hälsa var väldigt dålig och jag var ofta sjukskriven. Det kändes inte som ett värdigt liv och jag insåg att jag behövde förändra det.
Caner började ta promenader runt huset där han bor. De första veckorna gick han bara några minuter åt gången. För att motivera sig själv tog han en selfie i hissen före varje promenad och lade ut bilden på Instagram. Familj och vänner började följa utvecklingen och peppade honom i kommentarerna. Han förklarar att det blev ett sätt att komma ut varje dag.
– Om jag någon dag inte lade upp en bild fick jag frågor om jag inte hade varit ute och gått. Då kände jag att jag fick stå till svars, fast på ett bra sätt, säger han.
Efter hand ökade orken. Men Caner upptäckte också att för stora förändringar för snabbt kunde få motsatt effekt. När han gick ut för hårt blev han sjuk och fick börja om. Det blev en viktig lärdom för honom.
– Jag tyckte att nu när jag orkar gå i fyra minuter klarar jag väl tio minuter imorgon. Det tyckte inte kroppen. Jag insåg att förändring behöver vara hållbar på sikt.
Under den här perioden började Caner även ta läkemedlet Ozempic. Detta ihop med promenaderna bidrog till att han började se resultat, både på vågen och med orken. Han gjorde även förändringar i kosten.
– Jag var en person som åt väldigt mycket. Innan jag skulle gå och lägga mig åt jag ofta en extra portion middag, men det var såklart inte hållbart om jag skulle gå ner i vikt och må bättre.
Färdigmat med mycket kolhydrater och fett – såsom chicken nuggets, pommes frites, ris, pasta och såser – ersattes med hemlagad mat med fokus på kyckling, fisk, potatis och sallad. Frukost och mellanmål ingick också i den nya kosthållningen och efter råd från sin diabetessjuksköterska ersatte han den andra portionen av middagen med exempelvis en knäckebrödsmörgås, keso och kvarg. Han förklarar att det i början var ovant att äta mindre mängder, men att det med tiden blev en naturlig del av hans nya vardag.
– Först tyckte jag inte att det var mat. Jag fick ju inte i mig de stora volymerna som jag var van vid och kände mig inte mätt. Men jag insåg att jag mådde bättre och idag fungerar det jättebra.
Efter tidigare jojobantningar hade Caner varit med om att gå ner några kilo för att sedan gå upp igen. Den här gången fick han ett annat självförtroende när han såg att förändringen höll i sig. Idag väger han omkring 106 kilo och målet är att så småningom nå runt 90 kilo. Och även om han numera tänker på vad han äter så räknar han inte kalorier och han har inget förbud när det gäller mat.
– När jag ser att det ger resultat får jag ny energi och tänker att jag måste fortsätta. Samtidigt är jag inte extrem på något sätt. Jag äter mat, men numera mat som får mig att må bra. Fast på lördagar har jag en belöningsdag då jag äter vad jag vill.
Förändringen märks tydligt i vardagen. Det som tidigare kunde ta mycket kraft – som att ta på sig strumporna – är numera något han gör utan att tänka på det. Men den kanske tydligaste skillnaden märks på skolgården. Nu kan han vara ute med eleverna på skolgården och delta i deras aktiviteter.
– För två år sedan ville jag gärna vara med, men kroppen sa nej. Jag gick omkring med en handduk över axlarna på jobbet eftersom jag blev svettig så fort jag rörde mig några steg. Idag kan jag spela fotboll med treorna på rasten. Det är en enorm skillnad och framför allt väldigt roligt.
Eunice Akua Fenteng, är Caners diabetessjuksköterska
För Caner har vårdcentralen där han går haft stor betydelse. Han beskriver framför allt att han fått konkreta råd som gått att använda i vardagen och att personalen där följt hans utveckling med glädje.
– När jag kom dit och vägde mig kunde Eunice säga: ”Vet du vad, du har lyckats med det här, du är så grym.” Alla på vårdcentralen ska ha en eloge. Jag har fått hejarop från städare och receptionister och känt mig som en kung när jag gått därifrån.
Och förändringen handlar inte bara om det fysiska. Även psykiskt mår han mycket bättre.
– Jag har aldrig tänkt på mig själv som deprimerad, men nu förstår jag att jag måste ha varit det. Jag missade ju så mycket. Idag har jag ett helt annat socialt liv. Tidigare gick jag bara direkt hem från jobbet. Nu har jag energi att träffa folk och gå ut och fika med kompisar. Jag kan också umgås med mina syskon och äta middag tillsammans. Förut fick de komma förbi med mat eftersom jag inte orkade gå ut. Numera är det jag som sköter grillen.
De många promenaderna har inte bara gett honom bättre kondition och mer ork, utan också nya möten. Och ett extra speciellt sådant.
– När du går samma promenad under ett års tid, då börjar du hälsa på folk som också går samma runda. Och en kvinna jag mötte pratade jag lite mer med, och idag är vi tillsammans, säger han och ler.
För Caner är det inte längre bara siffran på vågen som räknas. Det handlar om att kunna vara med, orka mer och känna att livet har blivit större. Han säger att han vet att vägen framåt inte kommer att vara spikrak, men att det bara är att fortsätta ändå. Och det är även hans råd till andra.
– Gör små förändringar, låt det ta tid och ge inte upp. Tänk inte att det här ska vara klart om tre månader. Det är klart när det är klart. Så det får ta den tid det tar. Det kommer att gå, man måste bara börja.
Text: Sara Palmkvist FOTO: Petrus Iggström