”Jag mår oförskämt bra"
När Bengt Uusitalo fick diagnosen typ 2-diabetes i trettioårsåldern tog han beskedet med ro. Sedan dess har han levt ett aktivt liv med träning, matlagning, måleri och sociala sammanhang – och med en tydlig inställning till sin sjukdom. För honom handlar det om balans, kunskap och perspektiv.
När Bengt Uusitalo pratar om sin diabetes gör han det sakligt och lugnt. För honom är sjukdomen en del av livet, men inte något som definierar det. Han fick diagnosen typ 2-diabetes redan i början av trettioårsåldern, mitt i ett intensivt liv med tre små barn, krävande arbete och många jobbåtaganden. Upptäckten kom oväntat och mer av en slump än som resultat av tydliga symtom.
– Jag kom från jobbet och gick in på McDonalds för att låna toaletten, där upptäckte jag blod i urinen. Då blev jag såklart rätt orolig, berättar han.
Dagen efter gick Bengt till vårdcentralen, där olika prover togs. De visade bland annat ett förhöjt blodsocker, och han fick diagnosen typ 2-diabetes. Bengt säger att han inte reagerade med panik, utan med acceptans.
– Det var mest trist, men jag tänkte att det ordnar sig. Jag mådde ju inte dåligt.
Oklart med tidig diabetesdiagnos
Bengt säger att han aldrig fått någon tydlig förklaring till varför han utvecklade typ 2-diabetes så pass tidigt och utan tydlig ärftlighet. Några som han kallar trivselkilon hade han förvisso redan då men han tränade när det fanns möjlighet och hade inget stillasittande arbete. Han gissar att det handlar om en kombination av flera faktorer och beskriver en livssituation med både ansvar och en viss stress.
– Jag hade tre barn, jobbade
som marknadschef på ett energibolag och det var väldigt mycket jobb, så stress kan säkert spela in. Kanske även att man inte alltid åt så hälsosamt, till middag blev det mycket fiskpinnar och blodpudding, ofta halvfabrikat. Men det blir ju lätt så när man har barn och heltidsjobb.
År 2020 blev Bengt svårt sjuk i covid-19 och låg elva dygn i respirator på intensiven. Efteråt följde en lång rehabilitering.
– Jag kunde inte gå när jag kom hem. Första veckan klarade jag att gå runt huset men jag kämpade på och utökade med längre sträckor. Jag har alltid varit målfokuserad, det tror jag är en viktig grundinställning.
Bengt har haft vissa diabetesrelaterade besvär, som ”frozen shoulder”, men inga allvarliga komplikationer. Han går på regelbundna kontroller av fötter och ögon och har hittills haft god känsel och syn. Men han minns hur hans farmor reagerade när han fick diagnosen.
– Hon grät och trodde att jag skulle bli blind och förlora fötterna. Hon var född 1912, och då var synen på diabetes helt annorlunda.
För ungefär tio år sedan började han måla akvarell, något som har blivit en viktig del av hans liv. I vardagsrummet både hänger, ligger och står flera egna verk – med motiv som David Bowie, Elvis och en flicka med en röd ballong. Han berättar att han målar flera tavlor i veckan och träffar en konstgrupp varje tisdag. Han har också ställt ut sin konst vid flera tillfällen och sålt många tavlor.
Går in i sin målarbubbla
– Det bästa med att måla är att man kommer i ett flow, man går in i sin lilla målarbubbla. Sedan är det såklart även roligt när folk uppskattar det man gör.
Han inspireras av klassiska svenska målare, men också av populärkultur. Måleriet beskriver han som både avkoppling och koncentration, ett sätt att fokusera helt på något annat än vardagens rutiner. Musik är ett annat intresse och han äger flera gitarrer.
– Jag spelar för mitt eget nöjes skull. Min samling är dock inte helt komplett ännu, jag skulle vilja ha ytterligare en elgitarr.
En vanlig dag för Bengt startar med kaffe med hustrun Gittan, insulin och morgontidningen, följt av ett gymbesök och akvarellmålning. Gärna också lunch med gamla kollegor och vänner. Bengt återkommer ofta till vikten av perspektiv och inställning. Hans råd till andra med diabetes är att röra på sig, hitta på roliga saker, försöka hålla en positiv inställning och inte låta sjukdomen definiera hela tillvaron.
– Färden från a till ö måste ju vara rolig. Det är processen som är viktig, inte målet. Mindset är halva grejen.
För 67-årige Bengt är åldern bara en siffra.
– Jag mår oförskämt bra och känner mig inte så gammal. Min mentala ålder är 21 år, säger han och skrattar.