Kollegor – och ett ovärderligt stöd i vardagen med diabetes

På jobbet blev Fanny Yourston och Pladomena Gashi snabbt mer än bara kollegor. När de upptäckte att de båda lever med typ 1-diabetes uppstod en naturlig gemenskap, där små samtal och delade erfarenheter gör vardagen med sjukdomen lite enklare.

paret

När Fanny och Pladomena började på samma arbetsplats våren 2022 visste de inte att deras första arbetsdag skulle bli början på en betydelsefull relation. Vid lunchbordet såg Pladomena hur Fanny tog fram en spruta. ”Har du också diabetes?”, frågade hon.  Minuten senare hade de båda insett att de delade samma diagnos, och en stark gemenskap växte fram.

På jobbet bollar de vardagssituationer, stöder varandra vid toppar och dalar och bemöter okunskap som finns kring sjukdomen. 
– Pladomena är som min diabetesstorasyster. När vi började arbeta ihop hade jag inte haft diabetes så länge, och jag har lärt mig mycket av henne, säger Fanny. 
– Jag har lärt mig lika mycket av Fanny. Hon är jätteduktig på att ta insulin i rätt tid, och det gör att jag också blir påmind om mitt blodsocker. Det är bra att se sjukdomen med nya ögon, säger Pladomena. 
Men det handlar inte bara om praktiska råd. Att kunna dela vardagen med någon som faktiskt förstår hur det är att ha diabetes beskriver de som en stor lättnad.
– Man behöver inte förklara sig. Vi vet båda hur det är att ha en jobbig natt med låga värden, eller att plötsligt bli hög, säger Fanny. 

Den tryggheten sträcker sig även till situationer, som när nyfikna frågor kan kännas okunniga.
– Vi har exempelvis suttit på fikarasten när någon frågat: ”Får ni verkligen äta det där?” Det handlar om okunskap, men kan ändå kännas jobbigt, säger Pladomena.
– Men när man är två som kan stötta varandra blir det mycket enklare, fyller Fanny i.  

Sprutorna min största utmaning

Fanny fick sin diabetesdiagnos för drygt fem år sedan. Under sommaren hade hon känt sig ovanligt törstig, gått ner i vikt och varit trött – men hon tänkte att det hörde ihop med att hon tränade mycket och att det var varmt ute. En morgon vaknade hon och mådde väldigt dåligt och åkte in till akuten. Hennes blodsocker var så högt att hon direkt lades in på intensivvårdsavdelningen.
– Jag hade ketoacidos och var helt utslagen. Läkarnas besked till mina föräldrar var att det var livshotande. Detta var under Corona så egentligen fick ingen komma och hälsa på, men de gjorde ett undantag eftersom det var så allvarligt. 

Efter några dygn flyttades hon till akutvårdsavdelningen, där den verkliga omställningen började. Hon fick lära sig hur sjukdomen fungerar och vad hon själv behövde göra i vardagen. För Fanny var starten extra tuff eftersom hon var spruträdd.
– Första gången jag skulle ta insulin själv var väldigt jobbig. Sprutorna var min största utmaning i början. Jag visste nästan ingenting om diabetes och ingen i min närhet hade det, så i början förstod jag inte hur allvarligt det faktiskt var. 
Pladomena nickar igenkännande. Hon var bara tretton år när hon fick sin diagnos. Inte heller hon och hennes omgivning reagerade på symtomen. Tröttheten och den starka törsten förklarades med ett fullt schema av skola och fotbollsträningar. Det var en klasskompis som hade en bekant med diabetes som tog med henne till skolsyster, där hon fick ta ett blodprov.
– Samma dag blev jag inlagd på sjukhuset och fick stanna där i två veckor med mina föräldrar. Pappa grät och då gjorde jag också det.  Trots allt som var nytt accepterade hon diagnosen snabbt och blev tidigt självständig i sin behandling. Det var annorlunda mot nu, berättar hon. – Det fanns inga sensorer, så jag fick sticka mig i fingertopparna varje dag, och följa dåtidens mer strikta matregler. I dag har jag pump och vet att jag kan äta allt, och det förenklar mycket, säger hon.

bådas ansikten

Diabetes är en ständig följeslagare. Den tar aldrig paus, men både Pladomena och Fanny försöker leva fullt ut och inte låta sjukdomen hindra dem från att göra det de vill. Pladomena berättar om när hon efter studenten åkte som aupair till USA, och hade med sig medicin för ett år. Nyligen hoppade hon fallskärm och hon planerar att resa runt i Asien med sin pojkvän nästa år.
– Jag är inte särskilt orolig. Man lär sig vad man behöver ha med sig och hur man ska tänka. Förra sommaren vandrade jag tjugo kilometer i Norge med min pappa. Det tog sju och en halv timme och jag hade perfekt blodsocker hela vägen. Jag är äventyrlig av mig och det är inget som påverkas av min diabetes. 

Fanny håller med. Det går att göra allt med diabetes, men det kräver planering och noggrannhet, som under graviditeten med dottern Julie.
– Att vara gravid med diabetes är en utmaning. Jag satt i appen och höll koll på mitt blodsocker mest hela tiden, tog små stöddoser och gjorde allt för att hålla kurvan rak. Det gick över förväntan, både jag och min dotter mådde bra under både graviditet och förlossning, berättar hon. 

Aldrig pekpinnar, bara pepp

visar mätare
fanny

En annan trygghet för dem är diabetessjuksköterskan Märta Sjölander. 
– Hon kommer aldrig med pekpinnar, bara pepp. Hon säger ofta: ”Du gör ditt bästa, var snäll mot dig själv.” Det betyder mycket, särskilt när vardagen kan kännas krävande, säger de båda. För det svåraste med sjukdomen är just att den aldrig slutar kräva uppmärksamhet. Trots att de är vana vid att hantera sina rutiner beskriver de hur mentalt krävande det kan vara att aldrig få en paus.
– Det är 24 timmar om dygnet, sju dagar i veckan. Man får aldrig bara gå hemifrån utan att tänka efter, säger Pladomena.
– Jag minns när jag bodde ensam i början av sjukdomen. Jag var jätterädd för att bli låg på natten. Det var en jobbig tid. 
– Diabetes är verkligen dygnet runt, lägger Fanny till. 

Att ha varandra underlättar vardagen enormt, betonar de. De peppar varandra ständigt och försöker avlasta varandras oro. De beskriver hur viktigt det är att dela både det vardagliga och det svåra med någon som förstår varje liten detalj av livet med diabetes.
– Vi vet hur mycket den andra kämpar. Det finns en förståelse som inte går att få av någon som inte har diabetes. Det gör allt lite enklare, säger Fanny. 

Deras råd till andra med typ 1-diabetes är tydligt.
– Skaffa en diabeteskollega, säger Fanny.
– Om man inte hittar någon i sin närhet, gå med i ett forum eller en diabetesgrupp. Det är så värdefullt att inte vara ensam i sin sjukdom, avslutar Pladomena.  

Text: Sara Palmkvist Foto: Pavel Koubek