Har planer för framtiden

– Det var sommarlov, och jag hade gått ner i vikt. Mina föräldrar trodde att det berodde på att jag rörde mig mycket mer än vanligt, men det var på grund av att jag var sjuk, berättar Maram. Hon visste inte vad diabetes var. Hennes föräldrar kände bara till typ 2-diabetes och blev chockade av beskedet.
– Vi blev inlagda på sjukhuset i Uddevalla i nästan tre veckor. Först för att hålla koll på mitt blodsocker, sedan för att lära oss om sjukdomen. Mina föräldrar var med hela tiden. De fick också stöd på sjukhuset och rådgivning kring hur de kunde hjälpa mig. För Maram var det svårt att ta in allt. 
– Jag var ledsen. Det kändes som att jag skulle behöva växa upp mycket snabbare än andra. Jag ville bara vara som vanligt, inte behöva tänka på mat, sprutor, insulin och alla siffror hela tiden. Det var så mycket nytt. Tillbaka i skolan kändes förändringen ännu tydligare. Hon gick före till matsalen för att hinna ta insulin i lugn och ro, vägde maten och försökte förstå hur kroppen fungerade.
– Det dröjde innan jag insåg att jag faktiskt fortfarande är samma person som innan jag fick diabetes. Jag gör samma saker som jag gjorde tidigare, fast nu med diabetes.  Under de första två åren hade hon en resursperson från skolan som följde henne hela dagarna och var utbildad i diabetes. Sedan kände Maram att hon ville klara sig själv. 

På fritiden är Maram ofta med kompisar – de umgås hemma hos varandra, går på promenader eller hänger på fritidsgården. Vännerna har lärt sig hur hennes diabetes fungerar och märker snabbt när något inte står rätt till, som när blodsockret sjunker och Maram blir blek, yr och får svårt att prata.
– De blir lite stressade ibland, och frågar ofta hur jag mår. Jag tycker att de överdriver, men samtidigt är jag glad för att de bryr sig.
Till hösten börjar Maram på ekonomiprogrammet på Westerlundska gymnasiet i Enköping. På längre sikt drömmer hon om att starta ett eget företag – ett som gör skillnad för andra med diabetes.
– Jag vill ta fram en ny sorts insulinpump med bättre design och bättre insulin. Jag vill jobba med forskare och skapa något som faktiskt förändrar livet för oss med typ 1-diabetes. 
I sommar har hon arbetat på ett äldreboende. Där har det blivit många frågor om hennes sjukdom – precis som det brukar bli i vardagen. 
– Jag får frågor varje dag. I skolan, när jag är ute, till och med av förbipasserande. Många blandar ihop typ 1 och typ 2 och tror att jag fått diabetes av att äta för mycket socker. Då försöker jag förklara hur kroppen fungerar. Hon säger att hon numera ser sin sjukdom som en del av sin identitet – något som har gjort henne starkare och klokare. 
– Förut skämdes jag över sensorn och försökte dölja den. Jag ville inte att folk skulle se att jag var annorlunda. Men nu vet jag att det inte är något att skämmas för. Det är okej att folk ser. Jag tycker faktiskt att det gör mig lite speciell – det är nästan lite lyxigt.