Junie har hunnit bli 10 år
Den svåra balansgången
För sju år sedan träffade Leva med diabetes Junie och hennes mamma, Madde, för en intervju till den här tidningen. Då hade Junie ett år tidigare diagnostiserats med typ 1-diabetes och familjen försökte anpassa sig till en ny vardag med ständig oro och larmande under nätterna. Den här septemberdagen, när vi åter ses i familjens radhus i Bandhagen utanför Stockholm, är mycket sig likt, men mycket har också förändrats. Junie har börjat fjärde klass och har dessutom fått en lillebror, Oliver som är fyra år. Och den här gången är det Junie som är den självklara huvudpersonen, medan Madde håller sig lite i bakgrunden och fyller i svaren där det behövs.
De är nyss hemkomna från skolan där Madde den här veckan har fått hoppa in som Junies diabetesresurs, eftersom den ordinarie resursen är sjuk.
– Det är tryggt att ha en resurs som ser till jag får rätt dosering insulin när jag äter, och har koll på om jag blir låg. Det gör att jag kan tänka på annat än min diabetes, säger Junie med ett leende.
Madde nickar instämmande och förklarar att det är skolan som anställer resursen utifrån Junies egenvårdsplan, och att hon sedan lär upp dem.
– Trots att Junie till stor del förstår sambandet mellan intag av kolhydrater och blodsockervärde, är egenvården av diabetes väldigt komplex, så det är orimligt att förvänta sig att hon skall klara av det själv. Att ha en resurs i skolan som kan stötta henne och se till att allt fungerar som det ska är därför en ovärderlig hjälp och en trygghet för oss föräldrar, säger Madde.
För familjen har det aldrig varit några problem med att få en resurs till Junie. Hon har haft det sedan hon först fick diabetes och gick i förskolan. Men Madde vet att det inte är lika lätt för alla.
– Det skiljer sig mellan kommuner. En del föräldrar får verkligen strida för att få en resurs till sina barn, vilket är helknasigt eftersom barn med diabetes har rätt till samma trygga skolgång som alla andra.
Att träna funkar jättebra
Junie reser sig från soffan där vi sitter. Hon tycker att vi har pratat nog om skolan och vill istället visa några av de övningar de gör på cheerleadingen, som hon går på två gånger i veckan. Hon drar upp ena benet mot huvudet och går sedan ner i spagat på vardagsrumsgolvet. Att träna med diabetes funkar jättebra, förklarar hon, så länge hon fyller på med energi.
– Jag äter en smörgås eller frukt innan träningen och så har jag med mig Dextrosol och Festis ifall jag skulle bli lite låg. Det är jätteroligt med cheerleading och nu har vi börjat tävla också.
Madde, eller Junies pappa Peter är alltid med på träningarna, som backup ifall blodsockermätaren skulle larma. Detsamma gäller på kalas och andra aktiviteter. Men det är en balansgång mellan att ge Junie mer frihet och att vara redo att ingripa när hennes blodsocker svajar.
– Det är inte alltid lätt att släppa kontrollen, men vi tar små kliv bakåt hela tiden för att ge Junie eget utrymme. Hon är tio år, så vi förstår att hon vill kunna göra saker på egen hand, utan oss. Man blir lösningsorienterad och får se det som egentid att sitta i bilen och vänta ibland, säger Madde och skrattar.
Vi sover bättre nu
Marinbiolog och skådespelare
