Jag får väl gå ned i vikt

Han är världsledande forskare inom typ 1-diabetes och har själv typ 2-diabetes.  
– Jag tänkte att då får jag väl gå ned 15 kilo. Och lika enkelt som det låter var det – för Johnny Ludvigsson.

Johnny Ludvigsson har alltid haft pålitligt blodsocker. När han arbetade som praktiserande läkare på 70- och 80-talen kunde han kliva på jouren på fredagen, arbeta fram till måndag kväll – utan att äta! – och komma hem med samma stabila blodsocker som när han gick till jobbet.  
– Jag hade ett väldigt exakt blodsocker, oavsett om jag åt eller inte låg det på 4,0 eller 4,1.  Som diabetesläkare hade han naturligtvis koll på sitt blodsocker. Men det förändrades över tid. 

1999 fick han möjlighet att använda en blodsockersensor – innan de kommit ut på marknaden. På en jultillställning, med mat och dryck, upptäckte han plötsligt att blodsockret var alldeles för högt. Mätaren talade sitt tydliga språk. Det visade sig att han fått typ 2-diabetes.
– Jag blev väldigt överraskad, och lite besviken, säger han. 
Han hade ju haft så bra blodsocker, och överviktig hade han aldrig varit. Han ringde sina syskon. Jag har fått diabetes! Har ni diabetes?
– Två hade ju det! Mina bröder. Ingen av dem var heller överviktiga. Det visar hur mycket genetiken spelar in. 

När han senare har tänkt på saken, borde han kanske inte vara så förvånad. För blodsockret hade nog förändrats över tid. Tidigare på 90-talet kunde det hända att han mätte 5–7 mmol/l även utan att ha ätit.
– Men jag tänkte väl inte så mycket på det då. 

Han liknar sin metabolism med en indians. Han kan vara ute och jaga, eller arbeta, dygn i sträck, utan att det påverkar blodsockret, och sedan när det finns mat tillgängligt äter han upp sig. Hans kropp har insulinresistens och är väldigt duktig på att lagra in energi när han väl äter. 
– Äter man då mer än man behöver så lagrar kroppen på sig energi. Johnny Ludvigsson bestämde sig för att gå ned 15 kilo i vikt. På så sätt skulle han slippa medicinering, som bröderna redan hade börjat med, planerade han. Han var då 1,84 centimeter lång och vägde 83 kilo. 
– Det var inte lika känt då, men idag vet man att om man går ner 15 procent av sin kroppsvikt, då kommer 70 procent av de som har typ 2-diabetes att klara sig utan läkemedel.
– Ja, och då gick jag ned 15 kilo, säger han, som om det vore den enklaste sak i världen. 

Kollegorna på kliniken tyckte dock inte det var oproblematiskt. De oroade sig. Hade han fått celiaki? Eller något mycket värre?
– Jag blev ju tvungen att ta lite prover då för att lugna alla.  När han visat sig vara kärnfrisk – förutom hans diabetes – ifrågasatte kollegorna honom i stället för viktminskningen. Det behövde han väl inte? Och så fort och så mycket? Det skulle ju bara innebära att han skulle gå upp allt igen och lite till sen när han slutat med bantningen.
– Nej, det tänker jag inte göra, sa jag.  På sex månader gick han ned sina 15 kilo. Strategin var tämligen simpel. 
– Vill man gå ned i vikt ska man tillföra färre kalorier än man gör av med. Johnnys metod byggde på två, inte så stora, mål mat om dagen. Frukost på morgonen. Och middag framåt kvällen. Och självklart ingenting däremellan. Middagen inleds med vitkål. 
 – Men då inte som en liten prydnad utan en ordentlig driva. Om man inte finfördelar den för mycket så kommer inte magsäcken att kunna tömma sig så snabbt. För att få ännu långsammare tömning adderar han vinäger.
– Då blir ju magen sur dessutom. Så då kommer den att ännu mindre vilja tömma sig. Sen kan man äta lite grann ovanpå detta. Men inte för mycket. 

Byttor med mat på bordet vill han inte veta av. Det ger onödig frestelse. Bättre att ta vid spisen det man bestämt sig för, och sedan går man iväg. 
– Man ska inte heller ha världens största tallrikar, som rymmer hur mycket mat som helst. 

Naturligtvis skippade han sötsaker. Det var lite påfrestande, det medger han. 
– Jag älskar ju wienerbröd! Det är så gott. Jag har smakat några små bitar, men ett helt wienerbröd har jag inte ätit sedan 1999.

Vågen, tycker han är ett utmärkt hjälpmedel, för att hålla koll på energiintaget. Han läser ibland i media att folk menar att det inte är bra att väga sig.
 – Men det är ju dumheter. 
Under tiden han själv gick ned i vikt vägde han sig varje dag, utan undantag, morgon och kväll.  På frågan om det var svårt svarar han:
– Man måste bestämma sig. Jag kan inte uppleva vad andra upplever, men för mig krävdes det beslutsamhet, för att radikalt förändra mig. 

Tror han att det fungerar likadant för alla?
– Jag har ju träffat hur många som helst med kraftig övervikt som har påstått att de inte äter något. Men alltså, det är ju inte så att en del människor har en evighetsmaskin i kroppen som går utan energitillförsel. Utan alla går ner i vikt om de tillför mindre energi än vad som förbrukas. Det gäller precis alla. Sedan har man naturligtvis lite olika läggning. 

Hungerkänslor har inte varit några större problem för honom. Man blir lite sugen, säger han. Och självklart har han inte gått upp i vikt sedan dess. Numera är han nere på mellan 65–67 kilo.
– Nu är jag kanske lite för mager. 

Närmast funderar han på att kanske justera frukosten en aning. I morse åt han två mjuka och två hårda smörgåsar. Som han ska stå sig på hela dagen. 
– Men jag borde nog äta lite mer fibrer i början av frukosten. Eller ägg. Det brukar jag ju säga till folk som har diabetes, att ta något med mer protein som inte ger så snabb blodsockerstegring. Ja, det skulle jag nog kunna göra. 

Johnny Ludvigsson fyller snart 81 år – och jobbar från tidig morgon till sen kväll, oftast sju dagar i veckan. Han sätter sig i arbetsrummet hemma i det stora gamla huset utanför Linköping vid halv sju-tiden. Och där sitter han, med sina två datorer, och endast avbruten av ett par kaffepauser tillsammans med sin älskade fru Ulla, till framåt tio, halv elva på kvällen.  Trött blir han inte.  
– Jag är optimistisk och åt det gladare hållet, och det sitter fortfarande i. Jag får inga svackor heller under dagen, det är konstigt. 

Så sent som i år utsågs han till Sveriges mest betydelsefulla diabetesforskare i en internationell ranking. Trots sin höga arbetskapacitet och många meriter, känner han att åldern, 81 i år, inte talar för honom. Han menar att han känner av en viss åldersdiskriminering.
– I USA är det ju inte så, där räknas aktivitet och produktivitet. Men i Sverige har jag blivit avvisad med jämna mellanrum. Varje år måste jag argumentera för vem som ska ta över forskningen efter mig, under föreställningen att jag kan bli dement eller dö när som helst. Jag får heller inte vara huvudhandledare för doktorander. 
– Men det har blivit lite bättre nu, det har det. De har upptäckt att jag fortfarande är aktiv och producerar mycket. Så de börjar väl räkna mig som en levande människa.  

Johnnys tips  för att gå ned i vikt
• Var bestämd och beslutsam. • Ta in mindre energi än du gör av med. • Börja middagen med mycket fibrer.
Gärna vitkål med vinäger. • Lägg det du ska äta på tallriken. Låt inte mat stå på bordet. • Väg dig varje dag på bestämd tid.

Text: Bruno Lundgren  FOTO: Petrus Iggström