Hon kastade insulinsprutorna
Eva Kristiansson diagnostiserades med typ 2-diabetes 2021 och fick behandling med insulin. Drygt två år senare hade hon gått ned i vikt – och kunde kasta insulinsprutorna.
– Man måste hålla ordning på vad man stoppar i munnen, säger hon.
Det var sommar, mitt under pandemin. Eva hade besök av en arbetskamrat, som har typ 1-diabetes. Eva var törstig och drack stora mängder vatten. Hon mådde toppen i övrigt, men kunde inte sluta dricka.
– Tror du jag kan ha diabetes? frågade hon väninnan.
– Det tror jag inte, svarade hon.
Men på kvällen kommer väninnan på andra tankar och ringer:
– Du ska nog kolla det där.
Eva ordnar en tid på vårdcentralen. Hon får ta några prover. Före midsommar ringer en läkare. Han ringer runt, säger han, för att släcka en del varningslampor innan helgen. Han uppmanar Eva att åka till sjukhuset. Blodsockret är på tok för högt. Men det vill inte Eva. Så hon firar midsommar utan att besöka sjukhuset. Hon är ganska bestämd av sig, eller som hon säger, ”jag är ju svart eller vit, det är så jag är”.
Det där småätandet har hon inte mycket för. Det får blodsockret att skjuta i höjden. Eva har bott i Italien som ung och har varit en hel del i Frankrike. Och där ser man inte så många överviktiga, menar hon. De äter heller inte så mycket mellan måltiderna. Hon berättar, att när hon jobbade, innan pensioneringen, kunde hon på skrivborden se vilka som var svenskar och vilka som var från andra länder, utan att behöva se på namnskyltarna.
– På svenskarnas skrivbord låg det massa frukt, godis, och mat. Inte på de andras.
Det tog tid för henne att lära sig äta rätt, säger hon. Hon ägnade mycket tid åt att maniskt läsa på innehållsdeklarationerna i livsmedelsaffären. Numera när hon bakar, för det har hon också fortsatt med, anpassar hon recepten efter eget huvud på ett helt annat sätt än tidigare.
– Man behöver ofta något sött för smakens skull. Men står det en deciliter strösocker i receptet så halverar jag det.
En av de första saker hon gjorde var att ta bort mjölken. Hon älskar mjölk, säger hon. Men sedan hon förstått hur mycket mjölksocker det innehåller och hur det påverkar blodsockret har hon helt enkelt fått låta bli. Potatis är en annan del som fått stryka på foten.
– Jag älskar potatis också och äter kanske fortfarande mer potatis är vad normala människor gör. Men från mitt utgångsläge har jag minskat mycket.
Gott vin vill hon heller inte sluta med, det uppskattar hon, men numera kan det ändå gå veckor utan att hon druckit en endaste klunk. Så även på det området har det blivit en neddragning.
Anledningen till att hon förändrat sina matvanor är kanske rädsla.
– Ja, när jag fick min diagnos blev jag faktiskt väldigt rädd.
Bland annat fick hon höra att många av de strokefall som konstateras drabbar personer som har typ 2-diabetes, utan att veta om det. Dessutom fick hon en puff av sin diabetesläkare.
– Han sa till mig att jag var överviktig. Och när han tyckte att jag inte lyssnade på det upprepade han att jag var överviktig.
Eva tänkte inte att vikten spelade så väldigt stor roll. De flesta, i alla fall sådana som hon själv, som njuter av god mat och gott vin, och gärna både lagar mat och bakar, brukar få några extra kilo med åren. Läkaren menade att hon inte behövde tokbanta, men hon borde tänka mer på kosten, motionera mer, gärna gå på gymmet för att få lite muskler. Varje kilo hon kunde gå ner skulle vara bra.
Eva Kristiansson uppskattar sin diabetesläkare, hon tycker det är väldigt bra att han är tydlig och rak.
– Då trillade polletten ner på riktigt.
Ett år efter diagnosen och med ändrade matvanor går Eva Kristiansson stadigt ner i vikt. Men hennes läkare tycker ändå att hon ska behandlas med viktminskningspreparatet Ozempic.
– Man ska ju få mindre aptit av Ozempic, men jag har inte känt någon skillnad. Min läkare säger att jag ska ta det för att få ner mina värden. Men jag känner ju ingen skillnad, och tror inte på det, men jag litar på min läkare, så jag får väl försöka tro på det i alla fall.
Två och ett halvt år efter sin diagnos, och cirka 15 kilo lättare – kan Eva sluta med insulinet. Och nu, ytterligare ett och ett halvt år senare, kan hon som 77-åring, konstatera att hennes värden är hur fina som helst. Varje vecka tar hon blodprov och kollar sitt fasteblodsocker, mätaren visar mellan 4,9 och 5,5 mmol/l varje gång.
På Diabetes Stockholms träffar, dit hon går en gång i månaden, skojar vännerna med henne och säger att hon ska ju inte vara där, hon har ju inte diabetes längre!
– Men det har jag ju. Så jag kommer absolut att fortsätta att gå dit. Vi är en jättebra grupp som har trevligt och stöttar varandra.
När vi går från caféet där vi träffats för intervjun ligger två tredjedelar av Evas goda croissant kvar på tallriken.
Text: Bruno Lundgren FOTO: Petrus Iggström