Fredrika dansar sig fram genom livet

När jag fick diagnosen fattade jag nog inte riktigt vad som hände. Jag blev inte rädd eller ledsen, utan det var mer ”jaha, nu fick jag det här.” Och det är så jag fortfarande känner. Jag försöker göra det bästa utifrån situationen, även om det såklart är väldigt jobbigt ibland, säger hon.

Fredrika och hennes föräldrar fick stanna på Södersjukhuset i fem dagar. Där fick de lära sig allt om sjukdomen, hur man tar sprutor och hur kroppen reagerar på olika födoämnen. För Fredrika var det en stor omställning, inte minst att behöva väga maten för att se hur många kolhydrater den innehåller, något som dietisten lärde dem på sjukhuset.
– Det behövde jag tack och lov bara göra i början. Det är skönt att slippa det. I skolan hade mina kompisar många gånger hunnit äta klart medan jag fortfarande vägde maten. Numera behöver jag ofta bara titta på en portion mat för att veta, att okej, den där lasagnen innehåller 55 kolhydrater.

Fredrikas sensor är även kopplad till hennes föräldrars mobiltelefoner. I skolan, om hennes blodsocker är för lågt eller högt, brukar de sms:a henne. Och om det fortsätter sjunka eller stiga ringer de alltid. Fram till i höstas hade Fredrika även en diabetesresurs i skolan, som också hade koll på Fredrikas blodsocker.
– Det var en anställd på skolan som var ett stöd för mig och för en jämnårig kille som också har typ 1-diabetes. Om vi exempelvis fick lågt blodsocker på lektionerna kom hon med en juice till oss. Numera klarar jag det själv. Jag har alltid med mig min mobil och något ätbart till klassrummet ifall jag blir låg. Fast även om jag sköter det själv, så tycker jag fortfarande att det är väldigt läskigt och obehagligt att bli låg.

På fritiden spelar Fredrika fotboll och går på dans. Och det är dansen som är absolut roligast. Så pass att hon vill söka ett gymnasium med danslinje. Ja, dansare har faktiskt varit drömyrket sedan hon var liten.
– När jag fick diabetes var jag orolig att jag inte skulle kunna fortsätta dansa så mycket som jag vill. Men nu tänker jag att bara jag får in rutinerna någorlunda så kommer det att gå bra. Det kommer förmodligen vara en utmaning med blodsockret i början och jag kommer säkert få kämpa mer än de dansare som inte har diabetes, men samtidigt är jag redan väldigt aktiv, så jag tror inte att omställningen blir jättestor.

Är det något Fredrika har bestämt sig för är det att inte låta sjukdomen styra över henne mer än den redan gör. Diabetesen får helt enkelt anpassa sig efter henne också.
– Jag vill kunna äta vad jag vill och göra vad jag vill. Och det kan jag, men det krävs lite planering. För det är vad diabetes handlar mycket om, planering. Som när jag tränar, då minskar jag insulindosen innan och då brukar jag bli hög efteråt, men gör jag inte det blir jag istället låg under träningen. Det är ett pusslande hela tiden, och ibland lyckas man och ibland inte.

Hon säger att avsaknaden av spontanitet är en stor omställning med att få diabetes. Att inte kunna gå på middag eller fest utan att behöva hålla koll på blodsockret hela tiden. Fast å andra sidan tillägger hon, har hon blivit en hejare på biologi och hur hennes kropp reagerar på olika saker.
– Det finns nog inget jag inte kan göra nu som jag kunde innan jag fick diabetes. Jo förresten, hoppa studsmatta, det gör jag inte längre eftersom mitt blodsocker blir högt så fort. Men i övrigt tänker jag försöka dansa mig fram genom livet, säger Fredrika och ler.