Prioriterar sin hälsa

Från bullar till kallbad

När Jocylen Johansson fick typ 2-diabetes hade hon först svårt att acceptera sjukdomen.  Idag försöker hon tänka positivt och prioriterar sin hälsa. Bland annat kallbadar hon flera dagar i veckan och åker årligen på vandringsresor.  

Det var för sju år sedan som Jocylen Johansson diagnostiserades med typ 2-diabetes. Hon hade då under ett par års tid varit väldigt stressad och börjat få oförklarliga kramper i händer och fötter. 
 – Jag pluggade till förskolelärare samtidigt som jag jobbade extra som vikarie och åkte runt mellan olika förskolor. Dessutom hade jag själv två små barn hemma och vi var mitt i en flytt. Det blev för mycket på en gång, men när du är uppe i varv är det svårt att sakta ner, berättar Jocylen. 

joycelin

Mycket sötsaker

joycelin

Stressen gjorde att hon sov dåligt, bortprioriterade träningen och framför allt åt sämre.  
– Det blev mycket sötsaker. Jag kunde köpa en kanellängd eller en påse bullar och äta upp allt samma dag. Vilket för stunden gav mig lite energi men såklart gjorde mig väldigt trött kort därefter, säger Jocylen.

Efter att åkt in till akuten med hjärtklappning, gjort EKG som visade ett välmående hjärta och av läkaren fått höra att det berodde på stress, försökte Jocylen att ta det lugnare. Men hon drabbades fortfarande av kramper i händer och fötter – och efter att ha träffat olika läkare var det till slut en som vill testa henne för typ 2-diabetes. Ett glukosbelastningstest visade att Jocylen blodsocker låg på 12,2 mmol/l, vilket är högt över gränsvärdet som är runt 7 mmol/l. För Jocylen som är väl bekant med sjukdomen – både hennes mormor och mamma hade typ 2-diabetes och även hennes morbror, syster och bror har fått diagnosen – blev beskedet ett hårt slag.
 – Även om jag på något sätt var inställd på att få sjukdomen trodde jag att det skulle dröja åtminstone tjugo år till. Min mamma fick typ 2-diabetes i sextioårsåldern och dog i sviterna av den. Hon fick lunginflammation och vatten i lungorna men de kunde inte operera henne på grund av för höga blodsockervärden. Så för mig var typ 2-diabetes förknippat med en för tidig död. När jag fick diagnosen hade jag därför väldigt svårt att acceptera den. Jag vill leva länge till, inte minst för mina barns skull, säger hon. 

Personlig tränare

läser

För att försöka stilla sin oro bestämde sig Jocylen för att ta reda på så mycket som möjligt om sjukdomen. Hon läste på, gick på föreläsningar och pratade med läkare och annan expertis. Hon anlitade en personlig tränare inom medicinsk träning och ändrade sina matvanor. I dag äter hon mycket fisk och vegetariskt, ofta skippar hon riset eller pastan till, och mellanmål som tidigare bestått av bullar och andra sötsaker är ersatta med frukt och nötter. Fast hon är noga med att tillägga att hon inte lever helt sockerfritt.  
– De första månaderna var jag extremt noga med vad jag åt och skrev upp allt. Men det går inte att leva så, att hela tiden tänka på vad man får och inte får äta. Och det säger alla läkare jag pratat med också, att visst kan jag ta en bulle ibland men inte varje dag och inte fem bullar på en gång. Det handlar ju om hur ofta och hur mycket, säger hon. 

Coach i kallbadande

kallbad
kallbad

Jocylen skrev klart sin c-uppsats och tog sin förskolelärarexamen. Hon fortsatte arbeta samtidigt som hon försökte hinna med tre barn och även få tid för återhämtning. Det gick sådär. Jocelyn insåg att hon behövde förändra sin livssituation och prioritera den egna hälsan. Hon gick ner i arbetstid och för två år sedan slutade hon arbeta helt, eller som hon säger ”tog en paus mellan jobb”.  
– Visst är det lyxigt att ha möjligheten att inte behöva jobba, men samtidigt har jag svårt att njuta av det. Jag får dåligt samvete över att jag inte arbetar och tänker mycket på vad andra människor tycker. Fast jag försöker bli bättre på att strunta i sådant. Och det är inte så att jag bara sitter hemma. Jag är engagerad i scouterna och just nu går jag en kurs för att bli coach i kallbadande. 
För kallbad, det är något som Jocelyn verkligen uppskattar. När vi gör den här intervjun en vårdag på ett café i centrala Stockholm återkommer Jocylen ofta till kallbadandet. Och när hon får höra att jag aldrig har testat men gärna skulle vilja blir hon entusiastisk. 
– Kom ut till Danderyd där jag bor, där finns en bra badplats med stege och bastu precis intill. I början var jag bara i några sekunder men numera kan jag ligga i uppåt femton minuter. Det ger en enorm kick och jag känner att jag får bättre fokus, säger hon. 

Gillar utmaningar

dolomiterna
kebnekaise

Jocelyn förklarar att hon gillar att utmana sig själv. I september åker hon med en gruppresa till Afrika för att bestiga Kilimanjaro, förra året vandrade hon i Dolomiterna i Italien och året dessförinnan besteg hon Kebnekaise. Och då ska det tilläggas att Jocelyn är höjdrädd. 
 – Det är läskigt men också helt fantastiskt. Jag ser det som self­care. Dessutom får jag ett mål med träningen, för jag måste ha styrka och bra flås för att orka gå långt och uppför. När jag fick min diabetesdiagnos bestämde jag mig för att försöka leva ett aktivt liv – för att må bättre och få ner mina blodsockervärden. 
Och den mer hälsosamma och mindre stressade livsstilen har gett resultat. Vid de senaste proverna har Jocelyns blodsockervärden legat strax över 6 mmol/l. 
– Jag lyssnar mer på min kropp nu och har lärt mig hur och på vad den reagerar. Dricker jag exempelvis ett glas O'Boy får jag fort kramp i händer och fötter och mitt blodsocker sticker i väg till 8 mmol/l, men då vet jag att en promenad brukar hjälpa. 

Sedan två år tillbaka tar Jocelyn metformin, vilket är en vanlig behandling vid typ 2-diabetes. Hon berättar att hon länge var skeptisk till att ta medicinen men att hon bestämde sig för att börja ta den efter att ha hört att den kan minska risken för framtida diabeteskomplikationer. 
– Jag har accepterat sjukdomen och jag kommer göra allt jag kan för att må så bra som möjligt. För mig är det att ta hand om mig själv både fysiskt och mentalt, och kanske ta en bulle någon gång då och då, säger Jocelyn och skrattar.    
 Text: Bruno Lundgren  FOTO: Petrus Iggström