Maten blev en fiende

”Jag förstod att jag måste må dåligt för att kunna må bättre” Sara Mobäck fick sin diabetesdiagnos i tonåren. Tio år senare var maten en fiende och kaloriintaget näst intill obefintligt. Till slut sa kroppen ifrån och Sara Mobäck förstod att hon behövde hjälp. Idag vill hon förmedla hopp till andra i samma situation.

Sara Mobäck var 13 år när hon fick diagnosen typ 1-diabetes. Hon gick i musikklass på högstadiet i Norrköping, umgicks med kompisar på fritiden och upplevde att hon mådde bra. Fast det var något som inte stämde. På nätterna vaknade hon flera gånger och var tvungen att gå på toaletten för att kissa. Och hon hade oförklarligt gått ner i vikt.

Efter ett uppträdande med en musikal i skolan ringde en klasskompis mamma till Saras föräldrar eftersom hon hade reagerat på att Sara drack extremt mycket vatten, och kompisens mamma kände igen detta – hennes äldsta dotter hade uppvisat samma beteende innan hon fick diagnosen diabetes.

Sara som låg och sov visste inget om detta samtal, men nästa morgon väcktes hon av sin pappa som sa att de skulle åka in till Norrköpings sjukhus där han arbetade som läkare, för att ta ett blodsockervärde på henne.
– Även om jag tyckte att jag mådde bra så blev jag såklart väldigt orolig och rädd. Jag förstod ju att testet skulle visa om jag var sjuk eller inte, säger Sara.

Sagt och gjort. Sara och hennes pappa åkte till sjukhuset där det togs ett blodsockervärde. Men det var så högt att mätaren inte kunde ge ett värde, utan visade error. Sara fick diagnosen typ 1-diabetes och fick stanna på sjukhuset i fyra dagar. – Jag minns att jag frågade en sjuksköterska hur länge jag skulle ha diabetes och hon svarade att "det här kommer du ha hela livet". För mig som trettonåring lät de orden som att mitt liv var slut, berättar Sara.

Tredje morgonen på sjukhuset vaknade Sara och kunde inte se klart. Diabetes påverkar många gånger ögonen och i Saras fall innebar det att synen försämrats så pass att hon fick glasögon. Hon testades även positivt för celiaki (glutenintolerans), något som cirka tio procent av alla typ 1-diabetiker får.
– För mig har min glutenintolerans inte känts som något stort problem när det kommer till maten. Jag är uppvuxen på husmanskost och tycker jag har kunnat äta som vanligt. Eller jo, i början kanske det var lite knepigt, främst för mina föräldrar, för då fanns glutenfria produkter bara på apoteket. Men numera har ju så gott som alla butiker och restauranger glutenfria alternativ, säger Sara.

Ett par veckor efter att Sara fått sin diabetesdiagnos fick hon sin första menstruation.
– Det är mycket som ska återställas i kroppen innan allt kommer i balans när man har fått sin diabetesdiagnos. Min mamma fick mens tidigt, så jag hade gått och väntat på min mens ett par år. Men förmodligen hade jag gått med min diabetes ett tag innan den upptäcktes, och det kan ju innebära att kroppen delvis hade avstannat i utvecklingen under den här tiden, säger hon.

Vi gör intervjun över telefon, via Facetime. Egentligen skulle vi ha setts på ett café i centrala Stockholm, men av olika skäl gick det inte. Sara erkänner att hon är lite besviken, hon vill ut och träffa människor på riktigt. Hon arbetar som key accont manager coordinator på Saether, en distributör av parfym och skönhetsprodukter, och hon har som många andra jobbat mycket hemma under pandemin. Hemmajobb som även inkluderar den egna hemsidan och hennes sociala medier, där hon öppet berättar och delar med sig om sitt liv med diabetes. Här varvas proffstagna bilder på Sara med egna vardagsbilder. Det blir en hel del matbilder. För Sara tycker om mat – både att äta och att laga. Hon vill avdramatisera detta med mat och diabetes, och vill vara ett stöd till alla som likt hon själv haft, eller har, anorexi.

Det var efter några års studier i Los Angeles och sedermera även i Sundsvall som Sara kände att hon, som hon själv uttrycker det, ”började tappa gnistan och tron på sig själv”. Hon var 25 år, förhållandet med pojkvännen tog slut och hon flyttade ett tag runt mellan kompisar innan hon köpte egen lägenhet på Södermalm i Stockholm.
– Jag mådde väldigt dåligt ett tag men började må bättre, tyckte jag. Jag jobbade, festade en hel del och framför allt så tränade jag mycket. Och med träningen kom ett helt nytt fokus på vad jag stoppade i mig. Ett fokus som övergick i, vad jag har förstått efteråt, en besatthet. Jag räknade varenda kalori jag fick i mig. Skulle jag till exempel ut och festa på kvällen, så kompenserade jag det genom att minska på matintaget. Och genom att äta i princip ingenting så höll jag blodsockret på en jämn nivå, vilket jag då tyckte var toppen. Vad jag inte tänkte på var dock vilka risker som finns med så otillräcklig kost.

Men det skulle hon snart bli medveten om. Efter en julfest med jobbet vaknade Sara upp och kunde först inte öppna ögonen. När hon till slut lyckades få en glimt av sig själv i spegeln fick hon en chock. Hela ansiktet var uppsvullet. Sara tänkte att hon måste ha fått en allergisk reaktion av något slag. Men orsaken skulle visa sig vara näringsbrist.
– Vänner och familj hade under en tid varit väldigt oroliga för mig, mina föräldrar hade till och med sagt att de var rädda att jag inte skulle vakna upp en dag. Själv tyckte jag ju att jag mådde bra. Ja, tills den där morgonen när kroppen började säga ifrån. Då förstod även jag att jag behövde hjälp.

Sara kontaktade Stockholms centrum för ätstörningar, SCÄ. Hon fick komma på samtal och kontroll, och fick därefter diagnosen anorexi –eller "anorexia nervosa" som sjukdomen heter på medicinskt språk.
– De förklarade att jag hade en ätstörning och att de kunde hjälpa mig, men att jag kanske behövde ytterligare hjälp då jag har diabetes. Men jag svarade att om ni hjälper mig med att få ett sunt förhållande till mat igen, så sköter jag min diabetes. För den kände jag ändå att jag hade bra koll på. Och det upplägget gick de med på, säger Sara och stryker med handen över kattungen Balthazar som gör henne sällskap framför kameran.

Sara var sjukskriven ett halvår. Under den tiden blev hennes jobb att lära sig äta mat igen. Eftersom kroppen och blodsockret så länge varit svältfödd på energi, ja på mat helt enkelt, så var det en rejäl omställning för Sara både fysiskt och psykiskt.
– Jag visste inte hur jag skulle dosera insulinet när jag väl började äta ordentligt med mat igen. Första dagen som inskriven på SCÄ gick jag ut och åt lunch på restaurang och beställde in bakpotatis med skagenröra. Jag var jättenervös men hade bestämt mig, att nu eller aldrig. Men det var verkligen en omställning för kroppen. Ta kolhydrater till exempel, det var jag inte alls van vid att få i mig. Så det är klart att blodsockret skenade iväg den första tiden, jag blev tung i kroppen och seg mentalt. Det var en tuff tid med många tårar och ledsna kvällar.
– Men jag var så fokuserad på att bli bra. Jag har så många drömmar och mål, och jag bestämde mig för att min ätstörning inte skulle få hindra mig att nå dem. Jag var inställd på att få tillbaka min mens och mitt liv, och där och då hade det högre prioritering än mitt blodsocker. Jag förstod att jag måste må dåligt ett tag för att sedan kunna må bättre.

Efter några månaders pendlande blodsocker kände Sara att hon landade. Hon skötte hela tiden sitt insulin själv, och lärde sig på nytt att dosera rätt mängd insulin till rätt mängd mat. I sina sociala medier berättade hon ärligt och öppet både om sin diabetes och sin anorexi. Hennes följarskara på Instagram växte, och växer fortfarande. Och bland likes och uppmuntrande kommenterar är det många som skriver att de känner igen sig i hennes historia.
– Det är många med diabetes som har ett komplicerat förhållande till mat, och då syftar jag inte på de som likt jag har en ätstörning. Men det finns så mycket förbud och regler. Det är självklart att man som diabetiker inte ska vräka i sig en hel påse godis eller mumsa pizza varje dag, men det gäller ju oavsett om du har diabetes eller inte. Äter du pasta till lunch, ja då kanske du kan ta en sallad till middag. Det viktigaste är ju att man vågar äta och inte gör mat till ett bekymmer. Det är det jag vill förmedla till andra.

Några år efter att Sara fick sin diabetesdiagnos fick även hennes pappa diagnosen typ 1-diabetes.
– Det är inte så att vi pratar diabetes när vi träffas, men vi vet hur det är att leva med denna sjukdom.
– Vissa dagar är enklare, andra dagar är jag trött på allt som handlar om blodsocker, insulin och sprutor. Men överlag mår jag väldigt bra just nu. Ser man var jag var för bara fem–sex år sedan så har jag kommit en bra bit på vägen. Jag föreläser om mina erfarenheter av diabetes och anorexi, jag sitter i Barndiabetsfondens styrelse samt i styrelsen för Diabulimia Helpline, en amerikansk organisation som riktar sig till diabetiker med ätstörningar. Jag är även ambassadör för LyfeBulb, en internationell plattform som bland annat sprider kunskap om kroniska sjukdomar. Dessutom har jag och en kompis nyligen startat en grupp för och med kvinnor med typ 1-diabetes. Ja, och så har jag såklart många fler drömmar jag vill förverkliga, säger Sara och ler. 

Text: Sara Palmkvist  FOTO: Petrus Iggström