Hård kamp för många att gå ned i vikt

Att gå ned i vikt är svårt. Att behålla viktminskningen är ännu svårare. Ylva Trolle Lagerros möter dagligen patienter med
obesitas som går en hård kamp för att bli friska. 
– Obesitas ska ses som en kronisk sjukdom, säger hon.

Ylva Trolle Lagerros är överläkare på Centrum för obesitas och forskare vid Karolinska Institutet i Stockholm. Till henne kommer personer med obesitas, med ett BMI på över 45, och som oftast också har fått följdsjukdomar.  Att de allra flesta måste kämpa hårt för att gå ned i vikt ser hon varje dag i sitt arbete.  

Normalviktigas uppfattning om personer med obesitas kan vara att grundproblemet handlar om slapphet, slöhet och likgiltighet. Har man bara lite vilja så ska man väl klara av att gå ned i vikt?
– Motivation är ett knepigt begrepp, säger Ylva Trolle Lagerros. De personer jag möter är ofta väldigt motiverade. Men det krävs ett mycket hårt arbete för att gå ned i vikt. Det räcker inte bara med att vara motiverad, man behöver också ha en livssituation där man kan prioritera ett intensivt viktarbete. Är man psykiskt slutkörd, är mitt i en flytt, en skilsmässa, har börjat studera eller något annat som tar mycket av ens tid och engagemang, då kanske det inte är rätt tid att jobba med vikten också. 

Ylva Trolle Lagerros berättar om ungdomar som har fullt sjå med att klara av skolan, eller ensamstående mammor som har barn med svåra diagnoser. I sådana lägen finns inte alltid möjligheten och kraften, är hennes erfarenhet, att också ta tag i sin vikt. Ylva Trolle Lagerros upplever att många av hennes patienter har mycket starka hungerkänslor. Hon beskriver det som att man bär på en slags tinnitus, en ständigt närvarande känsla av hunger och sug efter mat och dryck. På engelska brukar man prata om ”foodnoice”. 
– Man kan vara helt uppslukad av känslan att ”jag måste äta nu”. Då spelar det inte så stor roll om man träffar en dietist och får goda råd. Eller att man själv vet vad man borde göra. Hjärnan signalerar att hungern är viktigast av allt att åtgärda. 
Ylva Trolle Lagerros menar att den känslan är helt naturlig, och har kanske fungerat väl för tidigare generationer. 
– Hungerkänslan kommer nog från en överlevnadsstrategi som alla människor bär på – mer eller mindre. En överlevnadsstrategi som kan ha resulterat i att en släkting flera generationer tidigare faktiskt har överlevt, för att den har ätit ordentligt när det funnits tillgång på mat, och har sin tur klarat livet när tillgången på mat varit liten, säger hon.

I en tid av oändlig tillgång på mat kan en stark känsla av hunger vara besvärlig att behärska. Med hjälp av kostförändringar, fysisk aktivitet och envist viktarbete klarar många av Ylva Trolle Lagerros patienter att påbörja en viktminskning. Lite färre klarar att fortsätta med viktminskningen under lång tid. 
– Ska man lyckas gå ned och hålla vikten behöver man hitta nya hållbara levnadsvanor. Det går inte att göra bara nu, under en övergående fas. 
I Ylva Trolle Lagerros värld brukar man prata om lågförbrukare eller dolda källor.  
– En lågförbrukare kan vara en kvinna i pensionsåldern, som inte har så mycket muskler och som inte är så fysiskt aktiv. De kämpar på och tar bort energikälla efter energikälla, och tycker att de till slut inte äter nånting, men ändå händer det ingenting på vikten. Och är man van vid att då och då ta något glas vin till exempel, utan att man tänker på saken, kan man också prata om dolda energikällor.   Könsskillnaden är stor när det gäller att söka vård för sin vikt. 
– Kvinnor söker tidigare och i högre utsträckning. Män har en tendens att söka hjälp först när de faktiskt har blivit sjuka av sin vikt. Vi ser också att cirka 70 procent av dem som söker obesitaskirurgi är kvinnor. 

Ylva Trolle Lagerros ser på obesitas som en kronisk sjukdom.
– Det är inte så att man fixar sin vikt och så behöver man aldrig mer tänka på det. Utan om man är en person som har en tendens till en kontinuerlig viktökning så kommer man ha det hela livet. Även om man går till obesitaskirurgi så kommer man behöva tänka på sin vikt och hur man hanterar den efter kirurgin. 

Hon är positivt inställd till de nya läkemedel för viktminskning som har funnits på marknaden under några år.
 – Det är helt enkelt så att jag kan se på viktkurvorna vilka som sannolikt har läkemedel. För de allra flesta ger läkemedlen väldigt god effekt. 
Ylva Trolle Lagerros är förhoppningsfull inför framtiden, särskilt med tanke på att ytterligare nya viktminskningsläkemedel väntas komma ut på marknaden så småningom. 
– Läkemedel som ligger i pipeline har ännu bättre effekt.  Men hon tror inte vi går en framtid till mötes där alla med ett BMI över 30, som gränsen för obesitas går, får läkemedelshjälp. 
– Drygt 1, 3 miljoner svenskar har obesitas. Det är helt orimligt att tänka att samhället ska finansiera läkemedel till så många.  För samtidigt så är det ju inte så att alla människor med ett BMI över 30 har några större besvär av sin vikt. På gruppnivå ökar risken markant att utveckla följdsjukdomar, men långt i från alla får några besvär alls. 
– Till oss kommer man först när man har över 45 och uppåt i BMI. Jag hade någon patient här med BMI 55 och jag tittade på hans prover och de var perfekta. BMI är bara ett storleksmått. Det säger ju faktiskt ingenting om hur patienten mår, varken fysiskt eller psykiskt. 

Däremot anser hon att den som har blivit sjuk på grund av sin vikt, ska ha rätt till behandling, inklusive läkemedelsbehandling.
– Den dagen som man faktiskt har fått en följdsjukdom av sin vikt och man vill och har kapacitet att jobba med vikten, då ska vi finnas där i hälso- och sjukvården. Och det ska finnas möjlighet att få läkemedel. Men i stora delar av Sverige finns inte hjälp via vården att tillgå, säger hon.

Principen inom vården är att den som är sjukast och har sämst livskvalitet ska prioriteras. 
– Men personer med obesitas som är jättesjuka och har jättedålig livskvalitet blir ändå inte prioriterade i vården. Nu har vi dessutom en situation där det finns läkemedel som fungerar för de allra flesta. Men om du inte själv kan betala så kommer du inte få dem. Så säger vi ju inte för någon annan sjukdom. Du har ett högt blodtryck, men nej, vi kan inte behandla eftersom du inte har råd med läkemedel. 

3700 kronor i månaden kan det kosta idag för att få semaglutid i form av Wegovy. Endast personer med typ 2-diabetes har möjlighet att få semaglutid, till exempel Ozempic inom högkostnadsskyddet, men med flera förbehåll. Det har också varit brist på läkemedel som säljs inom högkostnadsskyddet, medan Wegovy har gått att få tag i utanför högkostnadsskyddet, till ett för patienten högre pris.
– Så har du metabolt syndrom, eller sömnapné, eller går på IVF-mottagning för att du inte blir gravid, eller behöver byta din höft, eller har förmaksflimmer och psoriasis, då får du betala själv. Endast de med diagnosen typ 2-diabetes kan få den här typen av läkemedel subventionerade.

För personer med typ 1-diabetes är det ofta ännu mer komplicerat att gå ned i vikt. Även med läkemedelsbehandling. 
– För dem krävs det mer kompetens både av vården och av patienterna själva, eftersom insulintillförseln måste anpassas till nya kostvanor och ändrad fysisk aktivitet. Även här kan patienterna tvingas betala för läkemedelsbehandlingen. 
– Det är väldigt tråkigt att just vikt är något som handlar om patientens ekonomi.

Text: Bruno Lundgren  FOTO: Susanne Walström