80 år med typ 1!
NYHET
Bengt Lampén har levt med typ 1-diabetes i 80 år. Med det borde han vara en av de som levt längst med typ 1-diabetes i Sverige. Även om han börjar bli lite krokig, bokstavligt och bildligt, klarar han sig för egen maskin. Ibland har sjukdomen varit till besvär, medger han.
– Men inte så att jag grottat ner mig precis.
Bengt Lampén tar emot hemma i sin lägenhet på Södermalm i Stockholm. Han stöder sig lite på möblerna och mot dörrposten när vi går in i köket. Han har ont i ryggen, två slitna kotor i ryggen ställer till det, som trycker mot nerverna som leder ner i benen. Det påverkar balansen. Nu under sommarhalvåret är han vanligen på sommarstället och hemma i stan kanske någon gång i veckan.
Trots långvarig diabetes, dålig rygg och en hel del andra krämpor sköter Bengt Lampén sig själv. Han har ingen hemtjänst och han går till exempel och handlar för egen maskin, en promenad på i alla fall någon kilometer.
– Jag använder stavarna, säger han och nickar mot ytterdörren där de står. Nu för tiden får han kanske ta en paus på en parkbänk för att vila lite. När jag frågar om han inte använder rullator säger han att det är skönare att gå när man kan ha händerna lite friare. Om han handlar mycket och tungt kan han visserligen få svårt att hänga på sig ryggsäcken över båda axlarna. Men då ber han om hjälp.
– Det brukar gå bra för det mesta, säger han.
Bengt sätter på kaffe – och slår sig ned vid köksbordet medan det puttrar i kannan.
– Det är säkert många som blir jätteförtvivlade när de får diabetes. De tror kanske att det snart är slut. Men det finns möjligheter att leva länge. Själv har jag haft det i 80 år nu, det är ju en ganska lång tid. Och nu har förutsättningarna blivit mycket bättre också.
Idag är Bengt Lampén 83 år. När han fick diabetes pågick andra världskriget. Året var 1943 och Bengt var tre och ett halvt år. Även om han inte riktigt minns det själv, vet han att det började med att han var törstig, att han drack och kissade mycket. Bengts mamma ringde sin väninna, tant Greta. De kom båda från Åland.
– Åk till sjukhuset. Han har sockersjuka, sa Greta, som inte tvekade när hon ställde den snabba diagnosen. Hennes man, Oskar – eller farbror Oskar som han hette för Bengt – hade nämligen typ 1-diabetes. Eller sockersjuka, som det kallades på den tiden. Bengts pappa, som arbetade på AB Vägförbättringar hade redan då tillgång till bil och kunde därför köra in till Kronprinsessan Lovisas Barnsjukhus på Kungsholmen i Stockholm. Mamma som var höggravid med Bengts bror stannade hemma i Abrahamsberg. Bengt minns att han i bilen frågade sin pappa om de inte kunde åka in till farbror Oskar, som bodde utmed vägen, och dricka lite vatten, eftersom han var så väldigt törstig. Hos farbror Oskar hängde det en metallskopa vid vattenkranen, som man enkelt kunde ta vatten med, visste Bengt. Men pappa mumlade, ”vi har inte tid…”, och körde vidare. Från sjukhuset kommer Bengt ihåg en stor sal, där han låg tillsammans med många andra ungar. Han är inte säker på om minnet är just från då han fick diagnosen eller om det möjligen var senare då han var inne för kontroller.
– Men jisses, vad det var annorlunda med medicineringen då än nu för tiden, säger han. Sprutan med insulin skulle han ta en om dagen. De var tvungna att kokas ofta för att desinfekteras, och helst förvaras i spritlösning. Insulin fanns i små flaskor och skulle sugas upp i sprutan. När den centimeterlånga nålen blev slö fick den hullingar som slet sönder huden och måste bytas. I den mån blodsockret mättes fick det göras med urinprov.
Då var Bengt ändå lyckligt lottad i förhållande till familjens vän, farbror Oskar, som med sin diagnos i tjugoårsåldern hade fått det raka beskedet att sjukdomen var obotlig och att han skulle dö inom en snar framtid.
– Men farbror Oskar fick också veta att han kunde fördröja döden om han började dricka sprit. Teorin bakom det var att alkoholen sänker blodsockret, och därför drack farbror Oskar sprit om kvällarna för att klara sig vidare.
– Men han blev aldrig alkoholist på allvar, utan skötte sitt arbete, poängterar Bengt. Tills en dag 1923 då farbror Oskar kallades till sjukhuset där de förklarade att en medicin som hette insulin hade kommit från Amerika. Han kunde få testa det, om han skrev på ett papper att han gjorde det på eget ansvar, för läkarna visste inte då om det var ofarligt att använda.
– Då valde han insulinet, och levde tills han blev 72 år, säger Bengt.
Men tillbaka till Bent Lampén. Han fick så småningom två yngre bröder. Den närmaste av dem, ”mellanbrorsan”, föddes i stort sett när Bengt fick sin diagnos, och även han drabbades av typ 1-diabetes. När bröderna var små fanns inte möjlighet att ta blodprov hemma.
– Var tredje eller fjärde månad åkte vi in till sjukhuset och tog blodprover. Man fick gå till laboratoriet i källarplanet och ställa sig i kö där, för att sticka sig i fingret. Det var röda och vita kakelplattor på golvet, minns jag. En vecka efter provtagning kallades bröderna till läkaren.
– En gång hade både brorsan och jag dåliga värden. Och då kom pappa och läkaren fram till att orsaken var att vi hade ett plommonträd där hemma i trädgården, med stora fina söta plommon. Dem hade vi ätit naturligtvis. Pappa blev så arg på det där så när vi kom hem sågade han ner trädet. Då blev vi inte utsatta för den frestelsen längre.
Bengt fick också, som minderårig, ransoneringskort för kaffe. Kaffet var ju ransonerat eftersom det var krig ute i Europa. Men läkarvetenskapen hade upptäckt att det var positivt för diabetiker. Bengt fick följa med mamma till ”gamla skolan” i Roslags-Näsby för att hämta kupongerna. Både mamma och pappa hjälpte bröderna med sprutorna. Och tack vare att pappa ”hjälpte till”, bidrog skarpt till att bröderna aldrig började röka, vilket i princip alla i deras generation gjorde.
– Vi bodde i en villa i Täby då. Mellanbrorsan och jag låg i varsitt litet rum. När pappa kom upp och hjälpte oss med sprutorna luktade han så mycket av rök. Det avskräckte oss båda från att börja röka. I början tog Bengt insulin endast en gång om dagen. Det hände säkert att han då och då blev både för hög eller för låg i blodsockret.
– Det hände i vuxen ålder också. Jag reste ju runt mycket i landet i mitt arbete, och en gång var jag i Göteborg och skulle checka ut från ett hotell. ”Ja, två nätter, det blir...”. Vadå, två nätter? Det visade sig att Bengt legat utslagen, ett helt extra dygn utan att märka det. Bengt höll länge fast vid att ta endast en spruta insulin om dagen, som han lärt sig. Även när sjukvårdspersonal försökte förmå honom att ta flera.
– Jag tyckte att det där verkade besvärligt, så jag sköt på det så länge som möjligt. Men efter mycket övertalning från diabetespersonalen gick jag med på att ta fler sprutor.
I samband med det började han också ta egna blodprov genom att sticka sig i fingret.
– Med flera sprutor blev det ju bättre och jag kunde balansera blodsockret stabilare.
Idag tar Bengt fortfarande sprutor, även om de är avsevärt mycket mer lättskötta nuförtiden. Och på armen har han en sensor till en blodsockermätare, som innebär att han inte längre behöver sticka sönder fingertopparna.
– Det är ju en verklig förbättring!
Trots att två av bröderna i familjen fick diabetes har Bengt och hans föräldrar inte hittat någon annan i släkten som haft typ 1-diabetes.
– Men några har också emigrerat för länge sedan, som kanske kan ha haft det.
Bengts egen son har klarat sig från diabetes liksom de två barnbarnen. Även på broderns håll har barn och barnbarn sluppit ifrån sjukdomen. För Bengt har sjukdomen alltid funnits med i hans liv.
– Nu, på gamla dar, har magen börjat krångla lite också. Det beror troligen på att om man har haft diabetes länge så kommer inte blodet fram ordentligt till nerverna som styr mag-tarmsystemet. Så det har tappat sugen. Det har varit så med potensen också, att den har slappnat av lite tidigt. Det beror också på diabetesen.
Men han klagar inte allt för mycket.
– Eftersom jag har haft sjukdomen sedan jag var liten, är jag van. Den har alltid funnits där. Jag är införstådd med hur det fungerar. Det är klart, ibland har det varit lite till besvär, men inte så att jag grottat ner mig precis. Jag tycker att jag har haft ett bra liv.
– Att gå och vara arg eller trött på att ha diabetes hjälper ju inte på något vis!
Text: Bruno Lundgren FOTO: Petrus Iggström